Boomtowns Blog

Wow - vilken helg!

2008-05-11T21:46:00.002+01:00

Precis som rubriken antyder så har vi haft en strålande helg. Inte bara vädermässigt (högsommarvärme hela helgen!) utan också, eller framför allt, vad gäller roliga och utvecklande aktiviteter i mycket goda vänners lag :-)
När resten av veckan mest består i att avverka telefonsamtal, bevaka och bjuda på egna hus, medverka på avtalade möte och allt annat tjafs man tydligen måste gå igenom vid en skilsmässa, blir en riktigt bra helg extra tydlig och verkar som en vitamininjektion inför kommande veckas ganska pressade schema.

Stort tack till Sara som lugnt och säkert fick lördagens samtliga fem deltagande briarder att både tända på vallning och, som grädde på moset, erhålla varsitt godkänt (dock inofficiellt) VA-test :-) Gissa om folk var nöjda! Och om Sara var trött...

Idag söndag, har det blivit mer gjort än på mycket länge... Både 'hundrundan' och en av fårhagarna har utbrytningssäkrats vilket betyder att man nu med gott samvete både kan släppa pensionatsgästerna lösa (jag talar om de fybenta :-)) och låta valltackorna flytta från sin trista vinterhage till en sommargrön idyll.

Även tackflocken och deras lamm har fått byta hage under dagen. Ett projekt som kräver sin planering - om man inte chansar och hoppas på det bästa (oftast med resulatat att det hela tar längre tid än nödvändigt och dessutom stressar både tackor och lamm mer än nödvändigt). Medan Kylie snyggt och sansat samlade ihop flocken åt Sara så stod Marlene med Meg och Foxy och spärrade fårens enda möjliga flyktväg. Jag var grindvakt och hade som uppgift att vid behov öppna när flocken var samlad och färdig att gå ut från hagen...Utan att gå in på detaljer erkänner jag villigt att min tajming med grinden nog inte var den bästa och kanske Kylie var liiiite olydig men efter viss förvirring från tackornas sida blev resultatet bra. Alla tackor och lamm helskinnade och vid gott mod i rätt hage - det är väl bästa betyget för en fårförflyttning :-)

Dagens vallningsträning var rena fröjden att se och självförtroendet och därmed framstegen hos framförallt förarna är klart märkbar. Det tar ett tag för de flesta mänskliga hjärnor att inse hur kommandona 'höger' respektive 'vänster' fungerar inom vallningen. Att dessa väl förankrade begrepp plötsligt inte är självklara längre kan de flesta, som fortfarande kommer ihåg hur det var 'i början', intyga. Men plötsligt, när man minst anar det, så faller poletten på plats och man har med ens ingen förståelse för eller överseende med de tidigare riktningssvårigheterna . Bara så att du vet Lena :-)
När man som förare har förstått vidden av 'höger' och 'vänster' börjar man komplettera hand- och armsignaler med dessa kommando - helst utan att blanda ihop begreppen alltför ofta. Även om en tänd hund är oerhört förlåtande och lika gärna tar saken i egna händer (d.v.s. den utför arbetet på rätt sätt trots att föraren ger fel kommando), riskerar man att till slut att, efter tillräckligt många misstag, hamna i en förtroende kris som kan vara svår att ta sig ur. Det försöker vi undvika.
Vissa har börjat fundera över hur det skulle kännas att valla 'framlänges', d.v.s. att slippa gå baklänges framför fårflocken, ständigt beredd att stanna hunden eller gå genom flocken för att möta/mota den. Förr eller senare, beroende på antalet vurpor eller i bästa fall hundens goda lydnad, känner man att nu är det dags att lita tillräckligt på hunden för att våga vända sig om och följa färdriktningen istället för att snubbla runt baklänges utan något direkt mål. Så fort man har vant sig vid framlängesvallning känns det som att ett stort steg har tagits och man vill helt enkelt inte sluta valla. Eller hur Susanne :-) Då är det dags att köpa en till...

Nästa vecka träffas vi på lördag! Både nya och 'gamla' söndagsvallare hälsas välkomna.

Sussie.

2008-04-20T20:28:00.004+01:00

Ja, det är som vanligt ett tag sedan jag skrev... Men nu flödar den positiva energin (för att använda ett populärt uttryck) och både skrivarlusten och min positiva inställning till livets väsentligheter har åter fått ett fast grepp om mig :-)

För att göra en ganska patetisk historia kort och utan att gå närmare in på smaskiga detaljer varför, kan jag meddela att vår lilla vallningsträningsgrupp idag tränade utan auktoriserad instruktör för första gången på mycket länge och det var med stor förväntan och lite skräckblandad förtjusning vi samlades i köket för en stunds taktiksnack inför vallningen. Medan vi som gillar att prata planerade dagens träningspass tog Sara och hennes Kylie tag i den mer praktiska delen som i korthet innebär att hämta vallningstackorna från vinterhagen, ta dem över gårdsplanen och vidare ner till och in i rundfållan - helst utan att de smiter till sina mammor/mostrar/fastrar/mormödrar m.m. som befinner sig i en angränsande hage för att lamma i frid. Helst också utan att låta sig uppröras för mycket av Grimm och Foxy, som jag oftast har glömt att ta inomhus i förebyggande syfte och som i sådana fall förstås gärna passar på att utöva sina mer otuktade vallanlag från insidan av hundhagen. Idag fungerade allt utan oplanerade incidenter - fåren är oftast tålmodiga och Sara är alltid sansad och förutseende(åtminstone i dessa sammanhang :-) vilket förstås är de bästa förutsättningar för lyckad fårförflyttning med hjälp av vallhund. Vi valde att träna i rundfållan eftersom man där har större möjlighet att kontrollera sig själv och hinna tänka på positionering m.m. - utan att ge hund och får samma möjlighet att försvinna i fjärran som om man befann sig på 'öppet fält'. Det är förstås särskilt viktigt att 'blåbären' får tillfälle att under kontrollerade former uppleva och lära sig förstå hur de egna rörelserna får hunden att flytta fåren i en bestämd riktning istället för att halvt desperat försöka springa ikapp och helst förbi fårflocken, för att hamna 'rätt', vilket ofta sker när saker och ting händer i för rask takt...Jag och Foxy gjorde vårt bästa för att demonstrera hur man 'promenerar' med fåren, d.v.s. klassisk förförflyttning med föraren i täten, tätt följd av fårflock och med en hund som 'balancerar' riktningen på lagom avstånd bakom flocken. Vad som är lagom avstånd märker man bäst på fårens reaktion - om de springer förbi föraren så går hunden för nära och bör öka sitt avstånd!
Foxy var positiv och glad och gjorde det hon skulle tills en av tackorna tyckte att hon blev lite för påträngande. Tackan, som f.ö. redan gjort sig känd som en bråkmakerska som gärna utmanar hundar som inte sköter sig enligt hennes önskan, och hundar som har för lite 'tryck' för att ge övertygande motstånd, vände sig mot Foxy och intog 'hotpositionläget' (vilket i korthet innebär att fåret stannar och vänder sig mot hunden med sänkt huvud - färdig att stångas om det skulle behövas). I Foxys fall handlar det nog om lite för mycket fart och lite för lite 'tryck' men istället för att låta henne 'tjabba' med tackan och riskera att hon (Foxy) tröttnar, bytte vi taktik och löste istället problemet genom att hänsynsfullt välja en annan, bättre placerad och vänligare inställd tacka för att få igång flocken och därmed även bråkmakerskan som trots allt inte vill bli lämnad utanför...Ibland är det bra att ha en större hjärna än ett får!
Lena och hennes mycket tända och heta Hira, snart 10 månader, har aldrig tränat utan medföljande instruktör men efter 5 minuter tillsammans med Sara så hade både Lena och Hira fattat vitsen och tränade sedan målmedvetet drivning längs staketet, med stopp och riktningsbyte i ytterligare fem minuter - sedan verkade t.o.m. Hira i behov av en liten paus :-) Andra passet gick kanonbra och avslutades med ett 'perfekt' stopp i balans och vi i publiken applåderade spontant. Det borde man föresten göra lite oftare...
Även hos övriga deltagare gick det upp både ett och två ljus under eftermiddagen och vi tackar Sara för hennes trygga och positiva vägledning i runfållan. Alla var upprymda och nöjda med vallningsträningen vilket förstås känns jättebra och vi kommer att fortsätta våra 'lärarlösa' lektioner och hälsar nya och gamla vallningskompisar välkomna lediga söndagseftermiddagar under våren och sommaren.

Ha en solig dag!
Hälsningar Sussie.

Utmanad!

2007-11-13T08:40:00.000+01:00

Ja, så kom då den oundvikliga dagen då även jag blev utmanad att redovisa några av våra hundars speciella sidor och egenskaper...Själv ser jag det mer som en uppmaning, men skickar samtidigt en tacksam tanke till Venke och Mia (http://www.kennelrettvest.com) som på detta vis ser till att Boomtowns blogg inte begravs i glömska ;-)

Regler:
Varje hund som utmanas ska få sina 6 mest speciella och personliga egenskaper eller händelser beskrivna av sin matte/husse på dennes bloggsida, där också reglerna för 'utmaningen' ska finnas. Därefter är det dags för den utmanade att i sin tur utmana 6 av sina bloggskrivande vänner genom att både utmana dem och informera om utmaningens 'regler' via hälsning i respektives gästböcker. De 'inbjudna' personerna ska sedan namnges i din blogg.
Slut på regler.

För att inte mitt bidrag ska bli oproportiornerligt långt (vilket det blir om våra åtta hundars sex mest speciella egenskaper ska beskrivas...) har jag valt att istället berätta om 1 lite annorlunda egenskap hos sex av våra hundar ;-) Hoppas att det är ok att rationalisera lite!
Hoppas också att det är ok att jag nöjer mig med att utmana 1 person istället för 6. Utmaningen har ju figurerat på webben ett tag och risken att samma bloggskrivare blir utmand från olika håll och kanter börjar därför bli överhängande. Man vill ju inte äventyra eller utsätta sina vänner för alltför hård press ;-)

Jag utmanar härmed Sara med Kylie och Axxa (http://www.hundarnas.se/). Trots att jag är nästan säker på att de inte har någon blogg på sin hemsida...Detta kommer att bli en utmärkt anledning för Sara att lägga upp en egen blogg!! Få människor är så aktiva som Sara med sina hundar och det borde finnas massor av anledningar för henne att börja blogga. Kom igen Sara ;-)

1. Ätstörning?
Allis har en mycket speciell vana som visar hur viktigt det kan vara för vissa individer att allting alltid är som vanligt. Och hur man kan gå tillväga när det inte är som vanligt...Allis äter alltid på samma plats när hon bor hos oss. Inte bara i samma rum - det är minst lika viktigt att matskålen ställs i den osynliga cirkel på mattan där den alltid ska stå för att hon ska få den ro som krävs för att äta.
Ibland misslyckas man av olika anledningar med placeringen (vilket i sig kan tyckas okänsligt med tanke på hur ivrigt hon visar var på mattan hon vill att skålen ska stå) med det resultatet att Allis irrar runt och undrar var hennes matskål tagit vägen, men efter en stund beslutar hon sig alltid för det enda rätta, nämligen att själv bära sin matskål till den exakta platsen. Utan att spilla!
Sedan är det dags att äta ;-)

2. Hemlig vattenpassion!
Spike, vår skotske gosse, har särdeles många roliga egenskaper - däribland sin, för rasen något ovanliga, passion för vatten.
För ca två år sedan lade jag för första gången märke till att Spike var genomblöt och mer eller mindre lerig efter varje 'hundrunda'. Eftersom ingen annan hund var blöt, antog jag att Spike hade hittat en 'egen' lerpöl någonstans på rundan som han passade på att vältra sig i, i tid och otid...Ni som har varit på Ekeberg, har med all säkerhet också gått vår 'hundrunda' och vet då att den är ganska överskådlig. Om det hade funnits en stor lerpöl på rundan så skulle även jag ha upptäckt den förr eller senare, vilket jag alltså inte gjorde. Däremot började jag nogsamt spionera på Spike och upptäckte snart att han varje dag försvann spårlöst efter ca ½ rundan, för att lika snabbt dyka upp igen som gubben i lådan - fast blötare - strax innan vi andra var tillbaka vid grinden. Nu började jag få mina aningar och en vacker dag i maj tog jag Spike på bar gärning när har snabbt krånglade sig genom fårnätet och kastade sig handlöst nerför branterna till Mörrumsån som rinner ca 50 meter nedanför hundrundan. Efter ett snabbt dopp i ån rusade han lika snabbt tillbaka uppför den hiskeliga branten och slingrade sig, hal som en ål, genom nätet och var tillbaka i flocken innan det hunnit gå två minuter. Skickligt ;-) Nu, när han väl är avslöjad, väljer jag oftast att titta bort om jag händelsevis skulle se honom slinka genom nätet. Han kan ju uppenbarligen handskas med situationen!

3. Personlig toalettstil.
Vår Matta (ja, hon heter faktiskt så) är bara 7 ½ månad gammal men har redan utvecklat ett säreget sätt att kissa på som jag aldrig har stött på hos någon hund tidigare. Då bör man betänka att jag driver hundpensionat sedan snart 15 år tillbaka och iomd har sett ett imponerande antal kissande hundar genom åren. Dock ingen som ens kommer i närheten av Mattas sätt...;-) När hon är nödig hukar hon sig till att börja med på samma sätt som de flesta andra tikar, men sedan slutar alla likheter...Istället för att hukande sitta kvar med alla tassar väl förankrade i marken, börjar hon cirkulera med bakdelen åt ena hållet tills hennes fysiska förutsättningar förbjuder mer böjning av kroppen. Framtassarna stannar i stort sett där de sattes från början och det hela ser ut som en hemsnickrad tolkning av hästens framdelsvändning - en välbekant övning hos alla nuvarande eller f.d. hästfrälsta. Vid det laget ser hon ut som ett C som nästan går ihop i ett O och ställningen ser allt annat än bekväm ut. Men det blir bra spridning ;-)

4. Mimande hund.
Grimm har ett underfundigt sätt att skälla på. Förutom att han gärna sitter ner och kastar huvudet bakåt i en kraftfull swing mot himlen när han skäller, börjar han hela processen med att enbart mima en serie skall. Sittandes, med bakåtkastat huvud och glappande mun - utan att det hörs ett ljud...Efter en oftast alltför liten stund normaliseras Grimm och mimandet byts då ut mot regelrätta skall.

5. Okontrollerbart ackompanjemang.
Mocca är den mest behagliga och mysiga beardis man kan tänk sig och tillhör inte sorten som bråkar och härjar i onödan. Men - det finns ett ljud som triggar igång Mocca så till den milda grad att hon själv verkar överraskad varje gång det inträffar. Det spelar ingen roll om hon sover djupsömn eller är helhjärtat engagerad i något av sina övriga intresse - när Glassbilens ljuva musik spelar avbryter hon all verksamhet och börjar omedelbart ackompanjera...Lite rossligt till en början men efter hand alltmer klingande. Och högt! De gånger Glassbilen stannar extra länge i grannskapet hinner Mocca bli helt betagen och som uppslukad av den, i mitt tycke, ganska mediokra melodin. Vi andra håller för öronen och hoppas att det lokala glassbehovet snart är täckt ;-)

6. Sist, men också minst!
Vår nuvarande valp Flynn, 5 månader, har ett drevskall som borde göra vilken drever som helst grön av avund...Som tur är så driver han varken rådjur eller tackor utan sparar istället all sin energi och ljudkraft till hundrundorna, då hans röstresurser får fritt utlopp. Eftersom Flynn är yngst är han också (ännu så länge!) minst i hundflocken och det faktum att inte hänga med i de vuxna hundarnas tempo medför förstås viss frustration för honom. Medan hans ben går som håriga trumpinnar, tjuter han till att börja med rakt ut. Första gångerna jag hörde honom jaga efter de vuxna hundarna fick jag stoppa honom för att försäkra mig om att han inte hade skadat sig...Efter ett 10-tal meters tjutande övergår han till ett regelbundet klingande drevskall som håller i sig ända tills han kommer ifatt sitt 'offer' - som oftast är Matta ;-)
Flynn är redan en riktig baddare på att valla får och vi är förstås ytterst tacksamma så länge han inte blandar ihop koncepten - d.v.s. så länge han inte vallar med hjälp av drevskall!!

Valpfarmor

2007-08-12T12:10:00.000+01:00

Det här med att bli valpfarmor är en helt ny grej för mig. En mycket mer omtumlande och engagerande situation än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag har själv fött upp 13 kullar sedan 1994 och har därmed förhållandevis stor erfarenhet av att vara valpmormor med allt vad det innebär av lycka, oro, eufori, förhoppningsfulla valpspekulanter, vakna nätter, valpkiss och massor med pussar från glada valpar m.m. Jag erkänner härmed för alla bloggläsare att min tidigare uppfattning om avelshaneägare, d.v.s. den uppfattningen att de mest sitter med armarna i kors medan vi valpmormödrar runt om i landet sliter i vårt anletes svett, har fått sig en grundläggande revidering den senaste veckan iom Divas valpars födelse...
Glada, goa Diva (Hairdog's That's Me) var på besök hos Grimm tidigare i somras och det var rena nöjet att få lära känna henne. Det tyckte förstås även Grimm som glatt tog sig an rollen som värd och tjejtjusare. I samma sekund som Diva åkte tillbaka till Gävle igen var dock allt engagemang från Grimms sida slut - mitt eget ökade däremot för var dag som gick...Natten till den 8/8 födde Diva 10 svarta, friska och välskapta Grimmbarn! Både mor och samtliga valpar mår bra och frustrationen över att vara så långt borta ifrån dem har mildrats betydligt. Det är ju faktiskt Diva och Lenas valpar - inte mina och Grimms! Inte bara i alla fall ;-)

Ha en bra söndag!

I väntans tider...

2007-08-08T14:38:00.000+01:00

Rubriken kan verka något missvisande, men jag kan försäkra alla bloggläsare att vi är helt nöjda med årets 25 valpar och har inga nya valpplaner förrän nästa år. Den som går i väntans tider denna gången är Grimm och hans senaste 'date' Diva som väntar valpar i princip vilken sekund som helst...Grimm är, som förväntat, helt aningslös och har inte den minsta känsla för att han snart kommer att bli far till sin andra kull utan koncentrerar sig just nu helhjärtat på att flirta med Foxy som kommer att börja löpa inom en snar framtid.
Istället är det jag, Grimm-matte, som har tagit på mig den oro som jag för några dagar sedan inbillade mig var förbehållen blivande pappor...Min puls och min mest irrationella sida har ökat i takt med rapporterna om Divas tillstånd. När tempsänkningen startade och jag inte ens lyckades fokusera mig på Stig Larssons senaste (och tyvärr sista) deckarhistoria insåg jag att jag försatt mig i en situation, nästan lika gastkramande spännande som den, när man själv vakar över sin valpande tik...Skillnaden är 'bara' att man är miltals ifrån händelsernas centrum - ett faktum som känns både frustrerande och hjälplöst just nu...

Presentation av Debbie, godk. vallh. pr. Boomtown Great Sensation.

2007-05-27T08:20:00.000+01:00

Debbie föddes den 25/10 1995 i en kull bestående av 10 överlevande valpar. P.g.a. vår dåvarande ringa erfarenhet av hunduppfödning (det var vår 2:a kull) och med tanke på att de tio valparna p.g.a årstiden dessutom tillbringade mestadelen av sin tid i köksregionerna, upplevde vi och alla andra inblandade denna perioden som tämligen 'intensiv'. Jag glömmer t.ex. aldrig Julafton 1995... Den firades i vanlig ordning tillsammans med släkt och vänner i vårt, i vanliga fall ganska rymliga kök. Denna julen delade vi emellertid köket med tio stycken glada och energiska 7½ veckorsvalpar med allt vad det innebär, och inget blev egentligen sig riktigt likt den julen ;-) Men den dråpliga historien får jag betätta en annan gång...
När Debbie och hennes syskon föddes var vi övertygade om att vi aldrig mer skulle få uppleva en så stor kull igen och valparnas registreringsnamn fick därför tema som indikerade på storhet, stor mängd m.m. Ingen kunde ens i sin vildaste fantasi ana att Debbie tolv år senare skulle bli mormorsmor till elva friska och fina valpar...;-)

Debbie är den mest seriösa bearded collie man kan tänka sig och har alltid genomfört sina uppgifter med djupaste allvar. Hon har inget överseende med hundar som 'tar livet med en klackspark' - det visar hon tydligt när tillfälle ges! Gudarna ska veta att jag de första åren gjorde mitt bästa för att locka fram åtminstone lite skojfriskhet och leklust hos henne - men det var som förgjort...När hon och jag gick på valpkurs i Karlshamns Hundungdoms regi var Debbie ungefär lika intresserad av att leka med de andra valparna, som hon var av att leka med mig - d.v.s. inte intresserad alls! Det enda som hände var att hon blev lite illa berörd över mitt, i hennes ögon fjantiga och opassande beteende...
Debbies oförmåga att 'spralla' och busa har förstås vållat både henne och hennes omgivning vissa problem genom åren och vissa situationer har ibland urartat totalt, framför allt när hon var yngre och hade svårare att tygla sina känslor. Den situation jag närmast tänker på är när Debbie för många år sedan skrämde en dansk fiskare på flykten, jagade ikapp samme danska fiskare och avslutade det hela med att nypa fiskaren i benet så att hans jättedyra 'stövelbyxor' gick sönder. Medan Debbie triumferade efter väl förättat verk, fick hennes husse söka upp fiskaren för att försöka förklara och ursäkta sin hunds mycket ohyffsade beteende. För att göra en lång historia kort så slutade incidenten med att vi slapp ersätta 4000-kronorsbyxorna. Dessutom fick husse några danska öl med sig hem ;-)

Trots Debbies brist på humor så har det mesta i hennes värld blivit bättre och mer 'avrundat' med åren. Nuförtiden tar hon sig inte alls på lika stort allvar längre och har t.o.m. tillåtit sig att leka lite stelt och ovant med sina små barnbarn och barnbarnsbarn. Hon är inte heller lika snabb på att uppfostra och lägga sig i andra hundars agenda längre, men ve den hund som vågar invitera till lek eller försöker charma sig till hennes märgben...

Debbie har pensionerats från det dagliga arbetet med våra får men eftersom hon fortfarande är frisk i både knopp och kropp, ställer hon utan tvekan och lika seriös som alltid upp när hon behövs ;-) Hon visade sin överlägsenhet över vår 2:a vallhund (inget namn nämnt...) så sent som förra sommaren då hon på ett mycket övertygande sätt lät förstå vem som fortfarande är vallhund nummer ett!! Men den historien tar vi också en annan gång...

Debbie är mamma till två valpkullar med sammanlagt 17 valpar. 10 av hennes avkommor har genomfört godkänt VA-test och 8 stycken har genomfört MH-beskrivning med godkänt skottprov.
Flera av hennes valpar har blivit Svenska Mästare i fårvallning för bearded collie och vunnit övriga medaljplatser vid samtliga SM-arrangemang sedan år 2000. Vår förhoppning är förstås att Debbies fina djurkänsla, hennes oerhörda förmåga att fokusera på sin uppgift och hennes samarbetsvilja ska fortsätta att leva vidare genom hennes fantastiska barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Debbie är, liksom Tom, en av sammanlagt 8 bearded collie i Sverige som innehar den svåråtkomliga och högt eftertraktade titeln 'godkänt vallhundsprov' (godk. vallh. pr.). 2002 vann hon SM i fårvallning för bearded collie och hon har även placerat sig på övrig medaljplats vid ett flertal SM-arrangemang.

Debbie, liksom två av hennes avkommor, innehar SBC:s Allroundbeardisplakett (brons) efter att ha meriterat sig inom områdena vallning, mentalitet och utseende.

Debbie har, trots sin humorbrist, visat oss och många andra vilken fantastisk kapacitet man kan uppleva hos en och samma hund och vi är både glada och tacksamma över att kunna skryta med en sådan komplett stamtik ;-)

Sussie.

Lugnet är återställt

2007-05-02T17:37:00.000+01:00

Tänk vilka fina intentioner man kan ha vad gäller bloggskrivande så länge man är ovetande om vad som komma skall...
Vi har varit med om det mest fantastiska man kan tänka sig såsom varande passionerad hunduppfödare - vi har upplevt hur det är att ha två jämngamla kullar samtidigt. Två jämngamla kullar som sammanlagt innehöll 19 underbara valpar. 19 underbara valpar som de första veckorna (då jag fortfarande skrev blogg...)inte gjorde så mycket väsen av sig men som i takt med att de växte visade sig ta hela min tid och lite till i anspråk. Smärtminnet är ju kort och minnet av de ca 3000 högarna och de minst lika många pölarna har redan börjat blekna. Nu saknar man de 19 små pockande, bitande och pussande valparna som kom rusande för att hälsa och umgås så snart man visade sig.
Alla underbara och förväntansfulla valpägare har också varit ett stort plåster på saknadssåren och jag tror mig vara ganska säker på att samtliga valpar verkligen har hittat rätt hem! Vi ser nu fram emot att fullständigt dränkas i valprapporter och de första rapporterna har förstås redan hunnit komma. Samtliga är av god art och precis som vi antog så har våra småttingar nu fullt upp med att utforska sin nya miljö och lära sig hur man bäst duperar sina nya människor ;-)

Vi har nu fyra ljuvliga valpar kvar i huset (varav en fortfarande söker hem) och tillvaron har förstås förändrats dramatiskt både för mig och alla valparna. På mindre än en vecka har valpgänget decimerats med 15 valpar och det är förstås en mer eller mindre chockartad upplevelse för mig. För kvarvarande valpar är det förmodligen en lättnad att slippa trängas överallt och för de redan levererade valparna har det öppnat sig en helt ny värld, färdig att utforskas...Det är värst för mig alltså!

Det är tur att vi har nästa planerade kull inom räckhåll - vi håller tummarna för att det blir ännu en stor och frisk kull!

Ha en bra dag.
Hälsningar Sussie, ej avskräckt men med nya perspektiv ;-)

Tillbaka till verkligheten

2007-03-13T07:53:00.000+01:00

Så var man då tillbaka i vardagsbestyren efter drygt en veckas valpledighet. Valpledigheten går för min del ut på att 'pensionatsvikarien' tar hand om våra gäster på hundpensionatet morgon och kväll medan jag helhjärtat har kunnat ägna mig åt valpmammorna och deras sammanlagt 19 valpar. Plus husets övriga vuxna hundar förstås ;-)

Men igår så var den då över och jag landade tämligen abrupt i verkligheten utanför valplådornas trygga och lugna sfär...
Morgonen började helt ok, om man bortser ifrån att gamla Tom, som blivit allvarligt magsjuk igen, kaskadspydde en halv skål med nyss drucket vatten över halva vardagsrumsgolvet...Något försenad avverkade jag morgonrutinerna på hundpensionatet och det kändes riktigt befriande att engagera sig i något annat än våra egna hundar - även om det bara varade i ett par timmar, och även om sysslorna i stort sett är de samma som med de egna hundarna...Omväxling lär som bekant förnöja och även om hundpensionatet bara ligger 20 meter från huset så är det trots allt en annan miljö.

Så fort jag var färdig med pensionatet och de egna hundarnas rastningsrundor satte jag mig optimistiskt vid telefonen och påbörjade, det ibland tröstlösa, ringandet till veterinären. Denna gången kom jag dock fram redan efter, ett i sammanhanget, oansenligt antal försök och kunde framföra min oro över Tom + lite annat som man alltid kan passa på att avhandla när man äntligen får veterinären på tråden. Veterinären visade stort medlidande och lämnade beskedet att vi kunde ringa precis när som helst, d.v.s. när Tom bestämt sig för att han inte ens orkar äta lammkött längre är vi välkomna...Det finns tydligen ingen magisk elexir som får gamla magra gubbar att piggna till och vi har med stor sorg i hjärtat börjat inse att Toms dagar eller i bästa fall veckor är räknade. Om det inte sker ett under. Men sådana tror vi inte mycket på i dessa sammanhang...Men så länge han står på benen, kissar och bajsar där han ska och flirtar med sin löpande kullsyster, så är det klart att han ska hänga med ;-)

Under tiden jag samspråkade med veterinären hade en av hundarna gjort 'number two' på vardagsrumsgolvet och det var åter dags för en stunds rengöring...Jag skulle vilja påstå att jag känner mitt vardagsrumsgolv som om vore det min egen ficka! Det har den senaste tiden funnits gott om tillfällen att skåda golvet och varenda ådring, knagg och skada i ekgolvet är välbekant för mig. Inte för att jag har någon större nytta av det - det kommer mest på köpet s.a.s.
Våra vuxna hundar är i vanliga fall givetvis rumsrena och gör endast i undantagsfall ifrån sig inomhus. Å andra sidan skulle jag vilja påstå att om man trycker i sin digivande tik nästan 2 kg färskfoder per dygn så framkallar all denna mat ibland det undantagsfall som jag tidigare nämde...Måste bli mer påpasslig alltså!!

Nåväl - det hade nu blivit dags för hundlunch och förutom att jag lyckades med konststycket att ösa en hel skål med färskfoder över halva mig och halva Foxy (man ska inte balansera runt med 7-9 välfyllda matskålar om man inte också är beredd att få hela eller delar av maten över sig och/eller sin omgivning...) så gick allt bra och t.o.m. Tom petade i sig lite finmalt nötfärs.
Efter hundlunchen brukar det vara dags för mig att äta frukost och läsa lokalblaskan och jag satte mig bekvämt tillrätta vid köksbordet. Innan jag ens tagit första sleven av mina flingor avbröts jag av det välbekanta ljudet av en ulkande hund...Medan mina vetekuddar låg och blev 'soggiga' i mjölken, som vi säger här, rengjorde jag golvet - denna gången hallgolvet - efter Toms kullsyster Tiny som istället för att äta upp sin mat, hade spytt galla - typ... Tiny brukar inte kräka och hon brukar dessutom ha väldigt bra aptit...Varningsflaggorna började vifta men eftersom det nu hunnit bli dags för husets hundars promenad igen (ni vet ju hur det går om jag slarvar med promenaderna) så var det bara vänta med att undersöka Tiny tills promenaderna var avverkade. Tiny kissade säkert 15 gånger på tio minuterna och mina misstankar om att allt inte stod bra till förstärktes förstås. Så fort vi kom innanför dörren gick jag för att hämta febertermometern och under den tiden hade Tiny kissat ytterligare några blodblandade små pölar. Livmoderinflammation!!! Samtidigt som jag konstaterade att Tinys temp var 39,6 (d.v.s. oroväckande högt) insåg jag att Calle hade bilen och att jag måste få tag på någon som kunde köra oss de tre milen till veterinärstationen. Plus någon som kunde vara hemma hos alla valparna...Det är nästan bara när man behöver sin bil akut, som den av olika anledningar inte finns tillgänglig. I alla fall så uppfattade jag det på det viset alltmedan jag försökte mig på djupandningens ädla konst en kort stund. Fråga mig inte vad jag åkallade under denna djupandningsession, men plötsligt så körde Tinys matte (tillika min mamma) upp på gården i sin fullt fungerande Forrrd. Det visade sig att Barbro (som hon heter) av en ren händelse tagit 'ledigt' sista timmarna från jobbet för att hälsa på valparna och sina hundar (som jag passar månd-tors). Barbro, som är plikttrogenheten personifierad, måste ha kännt på sig hur mycket jag och Tiny behövde henne - något annan orsak kan iaf inte jag finna...Telefonen igen! Denna gången hade jag inte samma tur med kommunikationen (för det är tur det handlar om!) och efter att ha upprepat veterinärens nummret ca 150 gånger utan att komma längre än till telefonsvararen (hur irriterad kan man bli på en inspelad röst tror ni...?) så beslutade vi oss för att medan Barbro och Tiny åkte mot veterinären skulle jag försöka nå dem och underrätta om Tinys ankomst. Det kan förstås uppfattas som självsvåldigt men det finns ingen tid att förlora när man misstänker livmoderinflammation! Eftersom jag lämnat ett meddelande på veterinärens svarare och där bett dem att ringa mig omgående, var jag hänvisad till mobiltelefonen. Mobiltelefonen som blev varmare och varmare för varje gång jag ringde - till slut var den nästan glödande och jag vågar inte ens tänka på all den strålning som skickades rakt in i min hjärna under den halvtimmen jag höll på...Strax före Tinys beräknade ankomst till veterinärstationen ringde veterinären och ansåg att Tiny behövde komma akut. Och det kan man ju säga att hon gjorde ;-)

Medan jag tuggade på naglarna och torkade pölar efter Tiny så konstaterades det att hon mycket riktigt hade akut livmoderinflammation, men eftersom hon fyller 13 nästa gång ville man förstås inte operera. Istället fick hon en ordentlig penicillininjektion och recept på tabletter som ska ätas under en lång period. Mycket bättre än operation tycker Tiny som uppskattar 'paketet' (kokt skinka el. likn) som tabletten är inlindad i.

Det var en faslig tur att våren passade på att komma till Ekeberg på allvar just igår. Citronfjärilar, nyckelpigor och krokus i överflöd övervinner de flesta katastroflägen och dagen slutade trots allt väldigt bra. Foxys 11 valpar fyllde 12 dagar igår och gissa om ögonen hade börjat öppnas ;-) Nu är det dags att fotografera igen!

Tankar mellan valplådaorna

2007-03-08T12:16:00.000+01:00

Ännu så länge lyser friden över de båda valplyorna och jag är medveten om att det bara är en tidsfråga innan de små liven kommer att uppta all min tid , d.v.s. inte bara den s.k. fritiden.
Personligen har jag per definition inte längre någon sådan. Fritid alltså. Eller så är det det enda jag har...Det som jag tidigare ansåg vara fritid (gå på puben, unna sig sovmorgon, umgås med vänner 'live' (inte bara via mail) m.m.) upphörde i samband med att vi 'plötsligt' hade hade fyra egna hundar i huset och fyra nybyggda platser på pensionatet.
Det tog mig några frustrerade år att inse att det helt enkelt inte existerar någon ev. gräns mellan jobb och fritid för min del, vilket förstås har både sina för- och nackdelar. Fördelen är bl. a. att man bestämmer över sin egen tid, vilket i min värld innebär att hundarna, både de nuvarande 26 egna och de upp till 9 hundgästerna på pensionatet, är de som i slutändan bestämmer hur min dag ska se ut - ibland in i minsta detalj...Nackdelen å andra sidan är att man aldrig slutar jobbet för dagen eftersom man ansvarar för massor med hundars väl och ve även efter klockan 17.00.
Ni förstår väl själva hur svårt jag har det antar jag...;-)

Från det ena till det andra så har Meg och Foxy börjat återuppta vissa av sina gamla, väl inarbetade vanor. Särskilt de vanorna som aktiveras inför och under hundrundan...Då går det mesta ut på att komma först ut genom ytterdörren och i samma sekund som jag påbörjar själva ordet, va....(som i varsågod), så rusar först Meg ut, tätt följd av Foxy. Så fort båda är utanför dörren så tar en uppsjö av väl inarbetade ritualer över som i all korthet går ut på att Meg hoppar på Foxy och biter henne i ryggpälsen eller i svansen. Efter det jagar Foxy efter Meg genom grindhålet och en vild, men ganska vänligt sinnad jakt utförs kors och tvärs i hundrundan. Plötsligt tröttnar Meg - jag misstänker att Foxy kan upplevas som lite 'stötig' i längden - och går resten av rundan tillsammans med mig. Alltmedan Foxy gör små framstötar och hoppas på ännu en jakt ;-)
På det viset går det nästan alltid till när just den sammansättningen av hundar går ut utan resten av flocken. Med tanke på att vi har sju vuxna hundar blir det en faslig massa möjliga kombinationer som i sin tur yttrar sig på helt olika vis beroende på vilka hundar som ingår just då. Grupperingen skiftar beroende på om vi har någon tik som löper, om vi har någon gammal eller sjuk hund att ta hänsyn till, om vi har halvvuxna valpar, om vi har någon inlånad tik boende i huset eller om vi har lånat ut en av våra hundar till någon behövande kamrat m.fl. anledningar...Jag känner till de grundläggande rutinerna hos de flesta av våra hundkombinationerna, trots det slutar man förstås aldrig att förundras över beteende som ibland förefaller tämligen obegripliga för oss oinvigda tvåbeningar...

Projektet i hamn!

2007-03-05T15:15:00.000+01:00

Så var vi då klara... Klockan 23 igår kväll kom det första gnyet från Meg - äntligen en krystvärk! Tempen bottnade ut vid 19-tiden dagen innan och sen åkte den berg-och-dalbana uppåt hela natten och hela nästa dag, men vid 17-tiden var hon uppe i 38 igen. Nu hade nedräkningen börjat.

Exakt 6 timmar senare kom så krystet. Ännu en halvtimme senare knep Meg ihop ögonen och stånkade till. En gång, pust pust, en gång till, pust pust och ÅHEJ! Så reste hon sig, snodde runt ett varv och där var den! En svart tjej som det var full fart på från första ögonblicket. Fin och stor och blank - Meg gav sig genast hän åt valpvård som om aldrig gjort annat. Hon hann knappt bli klar med den så kom nästa, bara tio minuter senare. En svart pojk den gången - vi tittade lite nervöst på varandra Sussie och jag - det ligger redan nio gossar i den andra lådan... :-). Sen kom emellertid Meg in i en rytm och levererade 5 tikar på raken, både bruna och svarta. Sisådär 40 minuter mellan varje, men sen var det slut. Ja, det var i lla fall vad vi intalade oss, men medan vi som bäst förberedde oss på att gå till vila så kom det visst en eftersläntrare - en stor brun hane som artigt släppt ut sina systrar först.

NU var det klart - det visade Meg genom att prompt samla ihop ungarna i en hög vid magen och somna som en stock. Vi satt ändå uppe en god stund och pratade och gratulerade varandra till en väl avlöpt helg utan en enda liten komplikation. Vilka duktiga förstföderskor de har varit! Fast man känner sig som att man precis kommit hem från en lång utlandsresa - det ska bli skönt att kura ihop sig en stund med en filt, en bok och en liten smutt årgångswhisky.

Snart dags för Meg...

2007-03-03T19:57:00.000+01:00

Megs tempkurva har gått stadigt neråt under dagen och klockan 19.00 hade hon 37,2...Det är alltså snart dags för valpning nummer två ;-)
Calle och jag är fullt beredda för en mer eller mindre vaken natt och ska bara äta lite ugnsbakad lax innan vi ger Meg vår odelade uppmärksamhet.
Håll tummarna för att allt går bra!!

Laget är intakt

2007-03-03T09:20:00.000+01:00

Nu har friden lagt sig på 'vinden'. Foxys elva valpar har snart hunnit bli ett helt dygn och börjar få lite koll på det här med lokaliseringen...Istället för att börja gny så snart de kommer några cm 'vilse' i lådan, tar de nu itu med problematiken utan gnissel. Är man frusen eller hungrig så kravlar man sig i riktning mot sin mat- och värmekälla, d.v.s. mamma Foxy. Är man svettig och proppmätt, så kravlar man utom räckhåll en stund, eller nöjer sig med värmen från första bästa syskonklump man råkar stöta på. Är valpen fortfarande det minsta frusen så borrar den sig målmedvetet neråt i syskonhögen - målet verkar vara att komma underst - och väcker därigenom sina syskon som nu är hungriga efter sin vilostund och börjar söka sig mot mat- och värmekällan...Eftersom valpen blir både hungrig, trött och nödig av att kravla runt är det snart dags att söka sig tillbaka till mamman (och de tio syskon...) för en stunds vila och ungefär på det viset förflyter dagarna ;-) Det finns inte så mycket att göra när man varken kan se, höra eller gå, men tiden går snabbt och det är lika bra att njuta av lugnet så länge det varar.
Foxy verkar mycket nöjd med sin nya mammaroll och har lämnat lådan sammanlagt ett par minuter sedan valparna föddes. Det är under dessa minuter man ska hinna byta underlag och tidningar och inspektera och väga valparna...Ventapad- och tidningsbytet har vi hunnit med men vägningen får nog vänta ett tag - det är alldeles för tidsödslande (och stressfullt för mamman) att väga 11 valpar och anteckna 11 valpvikter. Hur ska man sedan veta vilken av valparna som vägde hur mycket, när man knappast har koll på vilka valpar som har vilket kön...;-) Vi kommer förstås att lära känna våra valpar väldigt väl under deras första åtta veckor, men just nu känns det inte så viktigt med individkontakten. Nu är det laganda som gäller och vad jag kan se på valparna så verkar den fungera utmärkt ;-)
I en kull med elva valpar finns det oftast ingen valp som är exeptionellt stor - det säger sig nästan själv...Däremot är det fullt naturligt att det föds valpar som p.g.a. sin placering i livmodern har haft sämre näringstillförsel och därför är märkbart mindre än sina syskon vid födseln. Dessa valpar brukar ha vuxit ikapp sina syskon när det är dags för leverans och vid vuxen ålder kan samma valp dessutom mycket väl ha vuxit förbi samtliga kullsyskon och stoltsera som 'störst i kullen' ;-)

Foxys valpar är jämna i både storlek och teckning och det kommer att ta ett par dagar innan man utrönat vem som är vem...Några är förstås redan lättidentifierade, t. ex. 'den största bruna hanen', 'den svarta hanen med svart ansikte', 'den minsta svarta hanen' och ev. 'tiken med bredast krage' (vilket förutsätter att jag först könsbestämmer valpen eftersom ett par av bröderna har samma teckning ;-) Men sedan är det sju valpar kvar...Ett överkomligt problem som jag med glädje ska ta mig an!

Meg går fortfarande omkring och ser ut som en stor aubergin (till skillnad från Foxy som mer liknade en välfylld, ovanligt gullig fästing strax före valpningen). Hon pustar och stånkar mer än vanligt och aptiten har blivit sämre, men f.ö. mår hon utmärkt. Tempen vinglar fram och tillbaka och vi väntar med spänning på att den ska sjunka ordentligt för att sedan stiga inför valpningen. Inom ett dygn kanske...;-)

Ett helt fotbollslag...

2007-03-01T21:46:00.000+01:00

klockan 10.00 idag hade Foxys temp återgått till normalläge. Klockan 12.00 föddes hennes första valp och klockan 19.15 var hon färdig. Allt har gått strålande - Foxy har verkligen varit underbar och hade helt klart för sig vad saken handlade om redan från början.
Nu ligger mor och barn och sover lugn i sin lya. På bilden syns bara ett fåtal av den stora syskonskaran vilket inte är så konstigt med tanke på att de är elva stycken...;-) Ett helt fotbollslag, som sagt!

Jag återkommer med mer detaljer om Foxys och Bellmans valpar imorgon.

Snart dags för Foxy

2007-02-28T19:46:00.000+01:00

Vi har nu kommit till dygn 58 i Foxy och Megs dräktighet och Foxy visar alla tecken på att hennes valpar kommer att födas inom ett dygn...Säker kan man förstås aldrig vara men eftersom tempen sänktes märkbart redan igår så bestämde jag mig då för att flytta ihop med Foxy på 'vinden' (läs tidigare blogg!), där allt är förberett inför hennes valpning. Natten har varit lugn och vi sov gott båda två. Morgonens temp var den lägsta så långt och har under resten av dagen och kvällen pendlat mellan 36,7 - 37,1 och vi ser med spänning fram emot att valpningen snart ska starta 'på riktigt'.

Foxy tillbringar nu sin mesta tid i valplådan dit hon sökte sig 'frivilligt' - efter att jag spärrat av sängen med kompostgaller ;-) Vad skulle man ta sig till utan dessa galler??

Meg har, som väl är, inte satt igång med sina tempsvängningar ännu och tillsvidare kollar vi hennes temp fyra gånger per dag. Håll tummarna för att vi hinner sova några timmar efter Foxys valpning innan det är dags att koncentrera sig igen ;-)

Ikväll ser jag fram emot säsongstarten av 'Lost' och köttfärslimpan som puttrar i ugnen. Men innan dess är det dags för 20.oo temptagningen och efter den kan vad som helst hända...

Tjocka som spärrballonger.

2007-02-25T14:23:00.000+01:00

Nu börjar det bli riktigt spännande...Foxy och Meg är idag på sitt 55:e dräktighetsdygn (ungefär) och båda är tjocka och lite otympliga och verkar närmast lite förvånade över den plötsliga begränsningen det innebär att ha magen full med valpar ;-) För lugnets skull har jag delat upp hundflocken och rastar de båda dräktiga tikarna för sig. Meg och Foxy brukar i vanliga fall leka ganska utmanande med varandra och känslorna kan lätt svalla över, särskilt i samband med de vilda jaktlekarna som utövas så fort tillfälle ges. Nu vaggar de däremot lugnt sida vid sida, luktar och kissar på samma ställen och verkar helt tillfreds med sitt nya, 'lågtempoliv'. Både Meg och Foxy är vid gott mod och äter med god aptit. De började tempas (morgon och kväll) i torsdags och kurvorna är fortfarande 'normala'. Valparnas aktivitet gör att tikarna till och ifrån har svårt att komma till ro någon längre stund. Fullt förståeligt med tanke på valparnas nuvarande storlek (ca 15 cm)...

Allt är förberett och husets samtliga hundar har klivit runt i båda valplådorna. Förinspektionen av valplådorna är tydligen viktigast - när det väl kommer valpar i lådan brukar det mest vara mamman som är intresserad av vidare engagemang i lådan och dess innehåll ;-)

Bilderna visar våra båda valplyor så som de brukar se ut under valparnas 2-3 första veckor.

Ca 12 cm...

2007-02-21T07:59:00.000+01:00

Det är nästan lika fashinerande att följa valparnas utveckling inuti livmodern som utanför...Eftersom vi varken har tillgång till (och helst väljer att slippa använda i onödan) ultraljud eller röntgen, innebär det för vår del nogsamma noteringar av varje förändring vad gäller storlek och form på valpmammornas magar. De första tre veckorna efter parningen är man nöjd och belåten över att allt har gått bra så här långt och man har inget egentligt behov av att spekulera över tikens eventuella 'tillstånd'. Efter fyra veckor har man full koll på sin tik under samtliga promenader - man vill ju inte missa det berömda slemproppslemmet som enligt uppfödarhandböckerna lär vara ett säkert tecken på att tiken är dräktig. För er som inte har hört talas om slemproppen förr kan jag förtälja att det i samband med tikens dräktighet bildas en slempropp för att förhindra bakterier och annat otyg att invadera livmodern. Delar av denna propp följer ibland med ut när tiken kissar och det är alltså på det viset man upptäcker slemmet. Varje gång tiken har kissat så kontrollerar man hennes bakre regioner och förr eller senare brukar det ge utdelning. Om tiken är dräktig d.v.s. Är hon inte dräktig så brukar man fortsätta sina kontroller ändå. Helt säker jan man ju inte vara förrän dag 65...Våra tålmodiga grannar (som tur är så är de inte så många) har fått utstå en och annan obegriplig scen under åren som gått. Slemkontrollerna är bara en i en hel rad ;-)
Under femte veckan har man förhoppningsvis konstaterat att tiken är dräktig och vid ungefär sjätte veckan brukar man tycka att tiken är jättetjock. Det är då man fingranskar kalendern, övertygad om att man har räknat helt fel och att tiken i själva verket måste börja tempas...Under sjunde och åttonde veckan kan man nästan se hur tikarnas magar växer och växer och växer och plötsligt en dag kan man känna ett litet valphuvud eller en tass som stångar mot magen ;-) Det är häftigt!!
Meg och Foxy har precis gått in i sina åttonde dräktighetsveckor och valparna är ca 12 cm långa. Inte så konstigt att tikmagarna ser ut som spända trumskinn! Det är nu man repeterar väl valda delar av hunduppfödarlitteraturen och det slår aldrig fel - varje gång 'fastnar' man i kapitlet som behandlar allt som kan gå fel i samband med valpningen...Givetvis ska man vara medveten om vad som kan hända, men istället för att gräva ner sig i just dessa sidor kan jag rekommendera den sidan som visar en nöjd, nyvalpad tik som dias av sina lika nöjda, små välskapta valpar. För det är ju så det oftast går!

Valplådan presenteras:

2007-02-18T13:10:00.000+01:00

Tänkte passa på att presentera vår ny valplåda - inte för att den gamla tjänat ut, utan för att jag är rätt nöjd med hur den blev... :-)

Lådan består av 4 st 120 cm * 40 cm 16 mm formplywood. Jag bad killarna på trävaruhuset att kapa upp mina fyra bitar och det gjorde de snyggt och geschwint. Tyvärr glömde jag att be dem kapa en av de fyra på mitten (till 2 st 120 * 20), så jag fick göra det med cirkelsågen och det blev givetvis ett litet hack i kanten. Oh well.

Hörnen sitter ihop med pinngångjärn som sitter två i varje hörn, 10 cm från över- respektive underkant. Den där biten som jag delade på längden tog jag hem till min svåger som har en fräs, och så fräste han ett spår för montering av ett pianogångjärn - se sista bilden. Nu kan den ena väggen vikas utåt på mitten, vilket gör det lättare för tiken att hoppa ut och in medan hon är högdräktig.

När tiken är färdigvalpad är det bäst att montera in en rundstavsreling som förhindrar tiken att ligga ihjäl någon valp mot lådväggen. Denna är gjord av 25 mm rundstav och fäst i fram- och bakväggen med rundstavshållare. Notera den eleganta infästningen av de två vinkelräta rundstavarna, som är delade med ett 25mm borr, och sedan fästa med skruv som går genom den andra staven.

Nu ska det bara dit ett 'tak' av tyg som ska fästas med tryckknappar i sidorna på lådan och hållas upp med en krok i taket. Mysigt värre! :-)

Två välfyllda tikmagar

2007-02-18T08:52:00.000+01:00

Vi hade planerat att både Foxy (Boomtown Dalwhinnie) och Meg (Artisan Ode to Joy) skulle få sina första kullar under 2007 och hade nogsamt räknat ut att det borde bli ungefär 2 månader mellan kullarna. Lite i tätaste laget kanske, men i jämförelse med förra årets tre kullar under perioden mars-augusti (som iofs bara resulterade i sammanlagt åtta valpar) verkade årets avels planering vara under kontroll.

Jag pustade ut lite när Meg började löpa helt enligt schemat - mest eftersom jag hade oroat mig över att hon skulle 'synkronisera' sitt löp efter Foxys och därmed ödelägga mina planer om två månader mellan kullarna. Därmed behövde vi dessutom bara en uppsättning valplåda, valphage och valprum istället för två vilket förstås skulle underlätta praktiskt sett.
Dagen gick och jag meddelade alla berörda personer att Megs kull nu förhoppningsvis var på G.

Av någon outgrundlig anledning föll det mig inte in att Foxy skulle kunna tidigarelägga sitt löp för att synkronisera med Meg...och i samband med eftermiddagspromenaden insåg jag förvånat att det redan var dags att revidera planerna. Foxy hade också börjat löpa!! Min hjärna började spinna i oroväckande fart vilket, som tur är, resulterade i att jag hade den nya planen färdig ungefär samtidigt som vi var hemma från skogspromenaden. Två kullar = två uppsättningar av allt ifrån valpspekulanter och fikabröd till dagstidningar och valphagar...Svårare än så är det inte! Det skulle vi nog klara av, tänkte vi optimistiskt och höll samtidigt tummarna för att tikarna inte skulle gå in i höglöp samma dag - vilket de förstås gjorde...;-) Både Foxy och Meg lät sig villigt paras exakt samma dagar - på olika ställen i landet och med olika hanhundar. Båda blev dräktiga ;-) Vi har nu gett upp tanken på en ev. paus (ngt dygn åtminstone...) mellan de båda kullarna och är istället helt inställda på att tikarna kommer att välja samma dag att valpa på. Förmodligen samma timme på dygnet...

Valplåda nummer två är redan färdigsnickrad och monterad i 'valprummet' och valplåda nummer ett väntar på att bli uppsatt i det rum vi för närvarande kallar för 'vinden' (det behövs bara en gnutta fantasi för att föreställa sig rummets nuvarande skick...). Jag ska införskaffa ytterligare en termometer och även skicka signaler till kollegor ang. ev. lån av valphage - f.ö. känns situationen helt under kontroll och vi ser med stor tillförsikt fram emot alla våra valpar som beräknas födas första helgen i mars, förmodligen samtidigt, som sagt ;-)

Äggtjuv

2007-02-15T13:17:00.000+01:00

Idag kom jag på honom!!
Vi har nio dvärghöns som går fritt på framsidan av ladugården och som, förutom att de är ett trevligt inslag i miljön, dessutom producerar äggen som går åt i vårt hushåll. Sedan en tid tillbaka så har jag plockat allt färre ägg ur redena - jag har nog sökt förklaringen i att de flesta av våra höns faktiskt är tuppar och inte tänkt så mycket på den saken. Just nu är det Meg och Foxy som får varsitt ägg om dagen, alltså exakt det sorgliga antal som jag plockar en gång om dagen.

Förutom hönsen har vi också en synnerligen trevlig hund från Skottland som heter Spike (en närmre presentation av honom kommer vid ett senare tillfälle). Varje morgon, efter första rastningsrundan, låter jag alltid de hundar som vill, få stanna utomhus i vår stora hundhage medan resten följer med inomhus (ja, vi har centraldammsugare ;-). Spike väljer nästan alltid hundhagen - och stannar nästan alltid kvar bakom Gunnebostängslet. Den senaste tiden har han dock utabetat en vana att hoppa över så snart jag har kommit innanför dörrarna och eftersom det oftast tar en stund innan jag kommit på honom, har han hunnit med sina 'uppdrag' i lugn och ro, utan mänsklig inblandning. Idag bestämde jag mig för att undersöka vad dessa uppdrag egentligen bestod i och döm om min förvåning när jag insåg att han, istället för att vila i hundhagen, patrullerade hela gården - inklusive hundrundan och hönsens och katternas territorium. Spike började sin rundvandring med att gå större delen av hundrundan där han nogsamt rotade fram kattbajset som jag någon halvtimme tidigare hindrat honom från att äta upp. Därefter fortsatte han över gården där han stannade till utanför hundhusdörren och med god aptit åt upp katten Bettans mat. Han fortsatte förbi pensionatets hundgårdar och stannade och pinkade på två av grindarna innan han försvann runt hörnet, i riktning mot hönsen...Eftersom jag inte längre kunde följa hans rond inifrån huset så rusade jag ut, sprang över gården och in i hundhuset och hann precis lagom till ett passligt fönster för se Spike avsluta kattskål nummer två, tillhörande de icke handtama katterna som tillsammans med hönsen håller till på baksidan av gården. Hönsen kacklade såklart oerhört upprört vilket verkade påminna Spike om efterrätten - ägg! Jag såg honom kliva uppför rampen och vidare in i hönshuset...Sedan var jag bara tvungen att stoppa honom och avslöjade honom därmed mitt i akten - d.v.s. med ett ägg i munnen! Han blev förstås lite överraskad av mitt uppdykande men tog inte mer illa vid sig än att han vid något tillfälle, utan att jag upptäckte det, lyckades nappa åt sig ägget igen. Jag upptäckte inte stölden förrän jag hade avlämnat honom i hans rymningssäkra 'tigerbur' men med tanke på äggets sargade tillstånd gav jag efter och lät Spike få den efterrätt som han så väl förtjänade...;-)

Presentation av Tom

2007-02-13T16:43:00.000+01:00

Eftersom denna bloggen i första hand kommer att handla om våra hundar så tänkte jag ge varje hund en kort presentation och startar förstås med Tom, godk. vallh. Boomtown Introduction, vår första stora stolthet ;-) Tom är född 1994 och han och hans 7 syskon inledde därmed kennel Boomtown.
Vi hade inte planerat att behålla någon hanvalp i denna kullen, men eftersom Tom alltid valde att ligga kvar i sitt favorithörn i köket (som han valde redan som späd valp) hann han aldrig upptäckas av någon valpspekulant...Efter 12½ år ligger han fortfarande kvar på favvisplatsen och vi är förstås mycket tacksamma att han valde att stanna hos oss - en friskare, mysigare och mer framgångsrik hund kan man näpperligen önska sig. Tom har under sin karriär lyckats med en bedrift som är få beardisar förunnat. Tillsammans med husse (Calle) lyckades Tom, efter mycket tandgnissel och ett försvarligt antal försök, erhålla titeln godkänd 'vallhunsprov'. Bättre än så kan det inte bli! Endast 8-9 beardisar har ännu så länge klarat den prestationen. Dessutom har Tom fått certifikat på skönhetsutställning och godkänt karaktärprov, alltid med godkänt skottprov! Dessa tre meriter blev också de intäckningar som behövdes för att erhålla SBC:s då nyinstiftade 'Allroundbeardisplakett' och år 2000 tillhörde han den första omgången beardisar som tilldelades plaketten. På den tiden var plaketten stor, fin och påskostad och det kändes viktigt att ta emot den! Idag, några år och plaketter senare, har den decimerats betydligt och med tanke på att reglerna gjorts mer populistiska (läs enklare!) iom en ny 'light-version' så lär plaketterna bli ännu mindre i takt med det ökande antalet sökande hundar...Men det är ju inte storleken som räknas, eller vad det är man brukar säga ;-) Personligen tror jag inte att man gör varken rasen eller någon annan någon tjänst genom att sänka kraven på Allroundbeardisplakettens olika 'intäckningar'.

Tom har varit Calle trogna vallhund sedan många år tillbaka och deltog på sitt sista 'SM i fårvallning för bearded collie' så sent som 2005, då drygt 11 år gammal. Under ett av sommarens vallningsläger 2006 uppvisningsvallade han under stort jubel för sista gången och visade då på ett imponerande vis att han fortfarande hade full koll på situationen. Om jag minns rätt så finns det fina bilder på honom från det tillfället på Alvskogens hemsida (månadsbilder juli-06), www.alvskogens.se.

Tom drabbades av en allvarlig infektion hösten 2006 och vi trodde att vi skulle mista vår gamle gosse. Med hjälp av anabola steroider, penicillin och cortison och en avsevärd mängd barnmat på burk (som var den enda 'mat' hans mage tålde under två kritiska veckor - favoriten var hälleflundra med ris och vit sås, ekologisk förstås ;-) blev han sakta men säkert starkare. Idag är han helt återställd och skulle mer än gärna hänga med på ett vallträningspass, men där går gränsen även för en pigg 85-åring.
Att Tom är alfahanen i familjen är det ingen av de andra hundarna som tvivlar på. Han styr sitt rike vänligt men bestämt och rättvisa är hans rättesnöre. Han försvara sin flock i alla lägen och t.o.m. Grimm (som Tom inte har någon respekt för...) kan känna sig trygg.

Vi fick idag det sorgliga beskedet att en bekant beardiskille gått ur tiden och blev smärtsamt påmind om att allting har ett slut. Hoppas att det dröjer länge ännu...

Dagens citat...

2007-02-12T09:42:00.000+01:00

"Sakta men säkert kommer man att tvingas inse att den enda orsak som finns bakom de uppenbara genetiska problem som så många hundraser dras med är uppfödarnas bristande insikter om villkoren för en sund avelsverksamhet och åtföljande missbruk av avelsdjur."

Per-Erik Sundgren 2007-02-11

Snö & kallt...

2007-02-10T12:45:00.000+01:00

Äntligen har vi lite minusgrader - idag med strålande sol. Ska bli skönt med en gnistrande vit hundrunda...

Första bloggen...

2007-01-24T10:00:00.000+01:00

Ja, så har man hakat på bloggtåget... Här kommer vi (Sussie och jag) att skriva lite om vad som händer och sker på Ekebergs Gård... Spike, som du ser på bilden ligger och sover under mitt skrivbord - är med på jobbet idag.

/Calle

http://www.boomtownbeardedcollie.se