Wow - vilken helg!

Precis som rubriken antyder så har vi haft en strålande helg. Inte bara vädermässigt (högsommarvärme hela helgen!) utan också, eller framför allt, vad gäller roliga och utvecklande aktiviteter i mycket goda vänners lag :-)
När resten av veckan mest består i att avverka telefonsamtal, bevaka och bjuda på egna hus, medverka på avtalade möte och allt annat tjafs man tydligen måste gå igenom vid en skilsmässa, blir en riktigt bra helg extra tydlig och verkar som en vitamininjektion inför kommande veckas ganska pressade schema.

Stort tack till Sara som lugnt och säkert fick lördagens samtliga fem deltagande briarder att både tända på vallning och, som grädde på moset, erhålla varsitt godkänt (dock inofficiellt) VA-test :-) Gissa om folk var nöjda! Och om Sara var trött...

Idag söndag, har det blivit mer gjort än på mycket länge... Både 'hundrundan' och en av fårhagarna har utbrytningssäkrats vilket betyder att man nu med gott samvete både kan släppa pensionatsgästerna lösa (jag talar om de fybenta :-)) och låta valltackorna flytta från sin trista vinterhage till en sommargrön idyll.

Även tackflocken och deras lamm har fått byta hage under dagen. Ett projekt som kräver sin planering - om man inte chansar och hoppas på det bästa (oftast med resulatat att det hela tar längre tid än nödvändigt och dessutom stressar både tackor och lamm mer än nödvändigt). Medan Kylie snyggt och sansat samlade ihop flocken åt Sara så stod Marlene med Meg och Foxy och spärrade fårens enda möjliga flyktväg. Jag var grindvakt och hade som uppgift att vid behov öppna när flocken var samlad och färdig att gå ut från hagen...Utan att gå in på detaljer erkänner jag villigt att min tajming med grinden nog inte var den bästa och kanske Kylie var liiiite olydig men efter viss förvirring från tackornas sida blev resultatet bra. Alla tackor och lamm helskinnade och vid gott mod i rätt hage - det är väl bästa betyget för en fårförflyttning :-)

Dagens vallningsträning var rena fröjden att se och självförtroendet och därmed framstegen hos framförallt förarna är klart märkbar. Det tar ett tag för de flesta mänskliga hjärnor att inse hur kommandona 'höger' respektive 'vänster' fungerar inom vallningen. Att dessa väl förankrade begrepp plötsligt inte är självklara längre kan de flesta, som fortfarande kommer ihåg hur det var 'i början', intyga. Men plötsligt, när man minst anar det, så faller poletten på plats och man har med ens ingen förståelse för eller överseende med de tidigare riktningssvårigheterna . Bara så att du vet Lena :-)
När man som förare har förstått vidden av 'höger' och 'vänster' börjar man komplettera hand- och armsignaler med dessa kommando - helst utan att blanda ihop begreppen alltför ofta. Även om en tänd hund är oerhört förlåtande och lika gärna tar saken i egna händer (d.v.s. den utför arbetet på rätt sätt trots att föraren ger fel kommando), riskerar man att till slut att, efter tillräckligt många misstag, hamna i en förtroende kris som kan vara svår att ta sig ur. Det försöker vi undvika.
Vissa har börjat fundera över hur det skulle kännas att valla 'framlänges', d.v.s. att slippa gå baklänges framför fårflocken, ständigt beredd att stanna hunden eller gå genom flocken för att möta/mota den. Förr eller senare, beroende på antalet vurpor eller i bästa fall hundens goda lydnad, känner man att nu är det dags att lita tillräckligt på hunden för att våga vända sig om och följa färdriktningen istället för att snubbla runt baklänges utan något direkt mål. Så fort man har vant sig vid framlängesvallning känns det som att ett stort steg har tagits och man vill helt enkelt inte sluta valla. Eller hur Susanne :-) Då är det dags att köpa en till...

Nästa vecka träffas vi på lördag! Både nya och 'gamla' söndagsvallare hälsas välkomna.

Sussie.