Wow - vilken helg!

Precis som rubriken antyder så har vi haft en strålande helg. Inte bara vädermässigt (högsommarvärme hela helgen!) utan också, eller framför allt, vad gäller roliga och utvecklande aktiviteter i mycket goda vänners lag :-)
När resten av veckan mest består i att avverka telefonsamtal, bevaka och bjuda på egna hus, medverka på avtalade möte och allt annat tjafs man tydligen måste gå igenom vid en skilsmässa, blir en riktigt bra helg extra tydlig och verkar som en vitamininjektion inför kommande veckas ganska pressade schema.

Stort tack till Sara som lugnt och säkert fick lördagens samtliga fem deltagande briarder att både tända på vallning och, som grädde på moset, erhålla varsitt godkänt (dock inofficiellt) VA-test :-) Gissa om folk var nöjda! Och om Sara var trött...

Idag söndag, har det blivit mer gjort än på mycket länge... Både 'hundrundan' och en av fårhagarna har utbrytningssäkrats vilket betyder att man nu med gott samvete både kan släppa pensionatsgästerna lösa (jag talar om de fybenta :-)) och låta valltackorna flytta från sin trista vinterhage till en sommargrön idyll.

Även tackflocken och deras lamm har fått byta hage under dagen. Ett projekt som kräver sin planering - om man inte chansar och hoppas på det bästa (oftast med resulatat att det hela tar längre tid än nödvändigt och dessutom stressar både tackor och lamm mer än nödvändigt). Medan Kylie snyggt och sansat samlade ihop flocken åt Sara så stod Marlene med Meg och Foxy och spärrade fårens enda möjliga flyktväg. Jag var grindvakt och hade som uppgift att vid behov öppna när flocken var samlad och färdig att gå ut från hagen...Utan att gå in på detaljer erkänner jag villigt att min tajming med grinden nog inte var den bästa och kanske Kylie var liiiite olydig men efter viss förvirring från tackornas sida blev resultatet bra. Alla tackor och lamm helskinnade och vid gott mod i rätt hage - det är väl bästa betyget för en fårförflyttning :-)

Dagens vallningsträning var rena fröjden att se och självförtroendet och därmed framstegen hos framförallt förarna är klart märkbar. Det tar ett tag för de flesta mänskliga hjärnor att inse hur kommandona 'höger' respektive 'vänster' fungerar inom vallningen. Att dessa väl förankrade begrepp plötsligt inte är självklara längre kan de flesta, som fortfarande kommer ihåg hur det var 'i början', intyga. Men plötsligt, när man minst anar det, så faller poletten på plats och man har med ens ingen förståelse för eller överseende med de tidigare riktningssvårigheterna . Bara så att du vet Lena :-)
När man som förare har förstått vidden av 'höger' och 'vänster' börjar man komplettera hand- och armsignaler med dessa kommando - helst utan att blanda ihop begreppen alltför ofta. Även om en tänd hund är oerhört förlåtande och lika gärna tar saken i egna händer (d.v.s. den utför arbetet på rätt sätt trots att föraren ger fel kommando), riskerar man att till slut att, efter tillräckligt många misstag, hamna i en förtroende kris som kan vara svår att ta sig ur. Det försöker vi undvika.
Vissa har börjat fundera över hur det skulle kännas att valla 'framlänges', d.v.s. att slippa gå baklänges framför fårflocken, ständigt beredd att stanna hunden eller gå genom flocken för att möta/mota den. Förr eller senare, beroende på antalet vurpor eller i bästa fall hundens goda lydnad, känner man att nu är det dags att lita tillräckligt på hunden för att våga vända sig om och följa färdriktningen istället för att snubbla runt baklänges utan något direkt mål. Så fort man har vant sig vid framlängesvallning känns det som att ett stort steg har tagits och man vill helt enkelt inte sluta valla. Eller hur Susanne :-) Då är det dags att köpa en till...

Nästa vecka träffas vi på lördag! Både nya och 'gamla' söndagsvallare hälsas välkomna.

Sussie.

Ja, det är som vanligt ett tag sedan jag skrev... Men nu flödar den positiva energin (för att använda ett populärt uttryck) och både skrivarlusten och min positiva inställning till livets väsentligheter har åter fått ett fast grepp om mig :-)

För att göra en ganska patetisk historia kort och utan att gå närmare in på smaskiga detaljer varför, kan jag meddela att vår lilla vallningsträningsgrupp idag tränade utan auktoriserad instruktör för första gången på mycket länge och det var med stor förväntan och lite skräckblandad förtjusning vi samlades i köket för en stunds taktiksnack inför vallningen. Medan vi som gillar att prata planerade dagens träningspass tog Sara och hennes Kylie tag i den mer praktiska delen som i korthet innebär att hämta vallningstackorna från vinterhagen, ta dem över gårdsplanen och vidare ner till och in i rundfållan - helst utan att de smiter till sina mammor/mostrar/fastrar/mormödrar m.m. som befinner sig i en angränsande hage för att lamma i frid. Helst också utan att låta sig uppröras för mycket av Grimm och Foxy, som jag oftast har glömt att ta inomhus i förebyggande syfte och som i sådana fall förstås gärna passar på att utöva sina mer otuktade vallanlag från insidan av hundhagen. Idag fungerade allt utan oplanerade incidenter - fåren är oftast tålmodiga och Sara är alltid sansad och förutseende(åtminstone i dessa sammanhang :-) vilket förstås är de bästa förutsättningar för lyckad fårförflyttning med hjälp av vallhund. Vi valde att träna i rundfållan eftersom man där har större möjlighet att kontrollera sig själv och hinna tänka på positionering m.m. - utan att ge hund och får samma möjlighet att försvinna i fjärran som om man befann sig på 'öppet fält'. Det är förstås särskilt viktigt att 'blåbären' får tillfälle att under kontrollerade former uppleva och lära sig förstå hur de egna rörelserna får hunden att flytta fåren i en bestämd riktning istället för att halvt desperat försöka springa ikapp och helst förbi fårflocken, för att hamna 'rätt', vilket ofta sker när saker och ting händer i för rask takt...Jag och Foxy gjorde vårt bästa för att demonstrera hur man 'promenerar' med fåren, d.v.s. klassisk förförflyttning med föraren i täten, tätt följd av fårflock och med en hund som 'balancerar' riktningen på lagom avstånd bakom flocken. Vad som är lagom avstånd märker man bäst på fårens reaktion - om de springer förbi föraren så går hunden för nära och bör öka sitt avstånd!
Foxy var positiv och glad och gjorde det hon skulle tills en av tackorna tyckte att hon blev lite för påträngande. Tackan, som f.ö. redan gjort sig känd som en bråkmakerska som gärna utmanar hundar som inte sköter sig enligt hennes önskan, och hundar som har för lite 'tryck' för att ge övertygande motstånd, vände sig mot Foxy och intog 'hotpositionläget' (vilket i korthet innebär att fåret stannar och vänder sig mot hunden med sänkt huvud - färdig att stångas om det skulle behövas). I Foxys fall handlar det nog om lite för mycket fart och lite för lite 'tryck' men istället för att låta henne 'tjabba' med tackan och riskera att hon (Foxy) tröttnar, bytte vi taktik och löste istället problemet genom att hänsynsfullt välja en annan, bättre placerad och vänligare inställd tacka för att få igång flocken och därmed även bråkmakerskan som trots allt inte vill bli lämnad utanför...Ibland är det bra att ha en större hjärna än ett får!
Lena och hennes mycket tända och heta Hira, snart 10 månader, har aldrig tränat utan medföljande instruktör men efter 5 minuter tillsammans med Sara så hade både Lena och Hira fattat vitsen och tränade sedan målmedvetet drivning längs staketet, med stopp och riktningsbyte i ytterligare fem minuter - sedan verkade t.o.m. Hira i behov av en liten paus :-) Andra passet gick kanonbra och avslutades med ett 'perfekt' stopp i balans och vi i publiken applåderade spontant. Det borde man föresten göra lite oftare...
Även hos övriga deltagare gick det upp både ett och två ljus under eftermiddagen och vi tackar Sara för hennes trygga och positiva vägledning i runfållan. Alla var upprymda och nöjda med vallningsträningen vilket förstås känns jättebra och vi kommer att fortsätta våra 'lärarlösa' lektioner och hälsar nya och gamla vallningskompisar välkomna lediga söndagseftermiddagar under våren och sommaren.

Ha en solig dag!
Hälsningar Sussie.