Utmanad!

Ja, så kom då den oundvikliga dagen då även jag blev utmanad att redovisa några av våra hundars speciella sidor och egenskaper...Själv ser jag det mer som en uppmaning, men skickar samtidigt en tacksam tanke till Venke och Mia (http://www.kennelrettvest.com) som på detta vis ser till att Boomtowns blogg inte begravs i glömska ;-)

Regler:
Varje hund som utmanas ska få sina 6 mest speciella och personliga egenskaper eller händelser beskrivna av sin matte/husse på dennes bloggsida, där också reglerna för 'utmaningen' ska finnas. Därefter är det dags för den utmanade att i sin tur utmana 6 av sina bloggskrivande vänner genom att både utmana dem och informera om utmaningens 'regler' via hälsning i respektives gästböcker. De 'inbjudna' personerna ska sedan namnges i din blogg.
Slut på regler.

För att inte mitt bidrag ska bli oproportiornerligt långt (vilket det blir om våra åtta hundars sex mest speciella egenskaper ska beskrivas...) har jag valt att istället berätta om 1 lite annorlunda egenskap hos sex av våra hundar ;-) Hoppas att det är ok att rationalisera lite!
Hoppas också att det är ok att jag nöjer mig med att utmana 1 person istället för 6. Utmaningen har ju figurerat på webben ett tag och risken att samma bloggskrivare blir utmand från olika håll och kanter börjar därför bli överhängande. Man vill ju inte äventyra eller utsätta sina vänner för alltför hård press ;-)

Jag utmanar härmed Sara med Kylie och Axxa (http://www.hundarnas.se/). Trots att jag är nästan säker på att de inte har någon blogg på sin hemsida...Detta kommer att bli en utmärkt anledning för Sara att lägga upp en egen blogg!! Få människor är så aktiva som Sara med sina hundar och det borde finnas massor av anledningar för henne att börja blogga. Kom igen Sara ;-)

1. Ätstörning?
Allis har en mycket speciell vana som visar hur viktigt det kan vara för vissa individer att allting alltid är som vanligt. Och hur man kan gå tillväga när det inte är som vanligt...Allis äter alltid på samma plats när hon bor hos oss. Inte bara i samma rum - det är minst lika viktigt att matskålen ställs i den osynliga cirkel på mattan där den alltid ska stå för att hon ska få den ro som krävs för att äta.
Ibland misslyckas man av olika anledningar med placeringen (vilket i sig kan tyckas okänsligt med tanke på hur ivrigt hon visar var på mattan hon vill att skålen ska stå) med det resultatet att Allis irrar runt och undrar var hennes matskål tagit vägen, men efter en stund beslutar hon sig alltid för det enda rätta, nämligen att själv bära sin matskål till den exakta platsen. Utan att spilla!
Sedan är det dags att äta ;-)

2. Hemlig vattenpassion!
Spike, vår skotske gosse, har särdeles många roliga egenskaper - däribland sin, för rasen något ovanliga, passion för vatten.
För ca två år sedan lade jag för första gången märke till att Spike var genomblöt och mer eller mindre lerig efter varje 'hundrunda'. Eftersom ingen annan hund var blöt, antog jag att Spike hade hittat en 'egen' lerpöl någonstans på rundan som han passade på att vältra sig i, i tid och otid...Ni som har varit på Ekeberg, har med all säkerhet också gått vår 'hundrunda' och vet då att den är ganska överskådlig. Om det hade funnits en stor lerpöl på rundan så skulle även jag ha upptäckt den förr eller senare, vilket jag alltså inte gjorde. Däremot började jag nogsamt spionera på Spike och upptäckte snart att han varje dag försvann spårlöst efter ca ½ rundan, för att lika snabbt dyka upp igen som gubben i lådan - fast blötare - strax innan vi andra var tillbaka vid grinden. Nu började jag få mina aningar och en vacker dag i maj tog jag Spike på bar gärning när har snabbt krånglade sig genom fårnätet och kastade sig handlöst nerför branterna till Mörrumsån som rinner ca 50 meter nedanför hundrundan. Efter ett snabbt dopp i ån rusade han lika snabbt tillbaka uppför den hiskeliga branten och slingrade sig, hal som en ål, genom nätet och var tillbaka i flocken innan det hunnit gå två minuter. Skickligt ;-) Nu, när han väl är avslöjad, väljer jag oftast att titta bort om jag händelsevis skulle se honom slinka genom nätet. Han kan ju uppenbarligen handskas med situationen!

3. Personlig toalettstil.
Vår Matta (ja, hon heter faktiskt så) är bara 7 ½ månad gammal men har redan utvecklat ett säreget sätt att kissa på som jag aldrig har stött på hos någon hund tidigare. Då bör man betänka att jag driver hundpensionat sedan snart 15 år tillbaka och iomd har sett ett imponerande antal kissande hundar genom åren. Dock ingen som ens kommer i närheten av Mattas sätt...;-) När hon är nödig hukar hon sig till att börja med på samma sätt som de flesta andra tikar, men sedan slutar alla likheter...Istället för att hukande sitta kvar med alla tassar väl förankrade i marken, börjar hon cirkulera med bakdelen åt ena hållet tills hennes fysiska förutsättningar förbjuder mer böjning av kroppen. Framtassarna stannar i stort sett där de sattes från början och det hela ser ut som en hemsnickrad tolkning av hästens framdelsvändning - en välbekant övning hos alla nuvarande eller f.d. hästfrälsta. Vid det laget ser hon ut som ett C som nästan går ihop i ett O och ställningen ser allt annat än bekväm ut. Men det blir bra spridning ;-)

4. Mimande hund.
Grimm har ett underfundigt sätt att skälla på. Förutom att han gärna sitter ner och kastar huvudet bakåt i en kraftfull swing mot himlen när han skäller, börjar han hela processen med att enbart mima en serie skall. Sittandes, med bakåtkastat huvud och glappande mun - utan att det hörs ett ljud...Efter en oftast alltför liten stund normaliseras Grimm och mimandet byts då ut mot regelrätta skall.

5. Okontrollerbart ackompanjemang.
Mocca är den mest behagliga och mysiga beardis man kan tänk sig och tillhör inte sorten som bråkar och härjar i onödan. Men - det finns ett ljud som triggar igång Mocca så till den milda grad att hon själv verkar överraskad varje gång det inträffar. Det spelar ingen roll om hon sover djupsömn eller är helhjärtat engagerad i något av sina övriga intresse - när Glassbilens ljuva musik spelar avbryter hon all verksamhet och börjar omedelbart ackompanjera...Lite rossligt till en början men efter hand alltmer klingande. Och högt! De gånger Glassbilen stannar extra länge i grannskapet hinner Mocca bli helt betagen och som uppslukad av den, i mitt tycke, ganska mediokra melodin. Vi andra håller för öronen och hoppas att det lokala glassbehovet snart är täckt ;-)

6. Sist, men också minst!
Vår nuvarande valp Flynn, 5 månader, har ett drevskall som borde göra vilken drever som helst grön av avund...Som tur är så driver han varken rådjur eller tackor utan sparar istället all sin energi och ljudkraft till hundrundorna, då hans röstresurser får fritt utlopp. Eftersom Flynn är yngst är han också (ännu så länge!) minst i hundflocken och det faktum att inte hänga med i de vuxna hundarnas tempo medför förstås viss frustration för honom. Medan hans ben går som håriga trumpinnar, tjuter han till att börja med rakt ut. Första gångerna jag hörde honom jaga efter de vuxna hundarna fick jag stoppa honom för att försäkra mig om att han inte hade skadat sig...Efter ett 10-tal meters tjutande övergår han till ett regelbundet klingande drevskall som håller i sig ända tills han kommer ifatt sitt 'offer' - som oftast är Matta ;-)
Flynn är redan en riktig baddare på att valla får och vi är förstås ytterst tacksamma så länge han inte blandar ihop koncepten - d.v.s. så länge han inte vallar med hjälp av drevskall!!