Valpfarmor

Det här med att bli valpfarmor är en helt ny grej för mig. En mycket mer omtumlande och engagerande situation än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag har själv fött upp 13 kullar sedan 1994 och har därmed förhållandevis stor erfarenhet av att vara valpmormor med allt vad det innebär av lycka, oro, eufori, förhoppningsfulla valpspekulanter, vakna nätter, valpkiss och massor med pussar från glada valpar m.m. Jag erkänner härmed för alla bloggläsare att min tidigare uppfattning om avelshaneägare, d.v.s. den uppfattningen att de mest sitter med armarna i kors medan vi valpmormödrar runt om i landet sliter i vårt anletes svett, har fått sig en grundläggande revidering den senaste veckan iom Divas valpars födelse...
Glada, goa Diva (Hairdog's That's Me) var på besök hos Grimm tidigare i somras och det var rena nöjet att få lära känna henne. Det tyckte förstås även Grimm som glatt tog sig an rollen som värd och tjejtjusare. I samma sekund som Diva åkte tillbaka till Gävle igen var dock allt engagemang från Grimms sida slut - mitt eget ökade däremot för var dag som gick...Natten till den 8/8 födde Diva 10 svarta, friska och välskapta Grimmbarn! Både mor och samtliga valpar mår bra och frustrationen över att vara så långt borta ifrån dem har mildrats betydligt. Det är ju faktiskt Diva och Lenas valpar - inte mina och Grimms! Inte bara i alla fall ;-)

Ha en bra söndag!

I väntans tider...

Rubriken kan verka något missvisande, men jag kan försäkra alla bloggläsare att vi är helt nöjda med årets 25 valpar och har inga nya valpplaner förrän nästa år. Den som går i väntans tider denna gången är Grimm och hans senaste 'date' Diva som väntar valpar i princip vilken sekund som helst...Grimm är, som förväntat, helt aningslös och har inte den minsta känsla för att han snart kommer att bli far till sin andra kull utan koncentrerar sig just nu helhjärtat på att flirta med Foxy som kommer att börja löpa inom en snar framtid.
Istället är det jag, Grimm-matte, som har tagit på mig den oro som jag för några dagar sedan inbillade mig var förbehållen blivande pappor...Min puls och min mest irrationella sida har ökat i takt med rapporterna om Divas tillstånd. När tempsänkningen startade och jag inte ens lyckades fokusera mig på Stig Larssons senaste (och tyvärr sista) deckarhistoria insåg jag att jag försatt mig i en situation, nästan lika gastkramande spännande som den, när man själv vakar över sin valpande tik...Skillnaden är 'bara' att man är miltals ifrån händelsernas centrum - ett faktum som känns både frustrerande och hjälplöst just nu...