Tillbaka till verkligheten

Så var man då tillbaka i vardagsbestyren efter drygt en veckas valpledighet. Valpledigheten går för min del ut på att 'pensionatsvikarien' tar hand om våra gäster på hundpensionatet morgon och kväll medan jag helhjärtat har kunnat ägna mig åt valpmammorna och deras sammanlagt 19 valpar. Plus husets övriga vuxna hundar förstås ;-)

Men igår så var den då över och jag landade tämligen abrupt i verkligheten utanför valplådornas trygga och lugna sfär...
Morgonen började helt ok, om man bortser ifrån att gamla Tom, som blivit allvarligt magsjuk igen, kaskadspydde en halv skål med nyss drucket vatten över halva vardagsrumsgolvet...Något försenad avverkade jag morgonrutinerna på hundpensionatet och det kändes riktigt befriande att engagera sig i något annat än våra egna hundar - även om det bara varade i ett par timmar, och även om sysslorna i stort sett är de samma som med de egna hundarna...Omväxling lär som bekant förnöja och även om hundpensionatet bara ligger 20 meter från huset så är det trots allt en annan miljö.

Så fort jag var färdig med pensionatet och de egna hundarnas rastningsrundor satte jag mig optimistiskt vid telefonen och påbörjade, det ibland tröstlösa, ringandet till veterinären. Denna gången kom jag dock fram redan efter, ett i sammanhanget, oansenligt antal försök och kunde framföra min oro över Tom + lite annat som man alltid kan passa på att avhandla när man äntligen får veterinären på tråden. Veterinären visade stort medlidande och lämnade beskedet att vi kunde ringa precis när som helst, d.v.s. när Tom bestämt sig för att han inte ens orkar äta lammkött längre är vi välkomna...Det finns tydligen ingen magisk elexir som får gamla magra gubbar att piggna till och vi har med stor sorg i hjärtat börjat inse att Toms dagar eller i bästa fall veckor är räknade. Om det inte sker ett under. Men sådana tror vi inte mycket på i dessa sammanhang...Men så länge han står på benen, kissar och bajsar där han ska och flirtar med sin löpande kullsyster, så är det klart att han ska hänga med ;-)

Under tiden jag samspråkade med veterinären hade en av hundarna gjort 'number two' på vardagsrumsgolvet och det var åter dags för en stunds rengöring...Jag skulle vilja påstå att jag känner mitt vardagsrumsgolv som om vore det min egen ficka! Det har den senaste tiden funnits gott om tillfällen att skåda golvet och varenda ådring, knagg och skada i ekgolvet är välbekant för mig. Inte för att jag har någon större nytta av det - det kommer mest på köpet s.a.s.
Våra vuxna hundar är i vanliga fall givetvis rumsrena och gör endast i undantagsfall ifrån sig inomhus. Å andra sidan skulle jag vilja påstå att om man trycker i sin digivande tik nästan 2 kg färskfoder per dygn så framkallar all denna mat ibland det undantagsfall som jag tidigare nämde...Måste bli mer påpasslig alltså!!

Nåväl - det hade nu blivit dags för hundlunch och förutom att jag lyckades med konststycket att ösa en hel skål med färskfoder över halva mig och halva Foxy (man ska inte balansera runt med 7-9 välfyllda matskålar om man inte också är beredd att få hela eller delar av maten över sig och/eller sin omgivning...) så gick allt bra och t.o.m. Tom petade i sig lite finmalt nötfärs.
Efter hundlunchen brukar det vara dags för mig att äta frukost och läsa lokalblaskan och jag satte mig bekvämt tillrätta vid köksbordet. Innan jag ens tagit första sleven av mina flingor avbröts jag av det välbekanta ljudet av en ulkande hund...Medan mina vetekuddar låg och blev 'soggiga' i mjölken, som vi säger här, rengjorde jag golvet - denna gången hallgolvet - efter Toms kullsyster Tiny som istället för att äta upp sin mat, hade spytt galla - typ... Tiny brukar inte kräka och hon brukar dessutom ha väldigt bra aptit...Varningsflaggorna började vifta men eftersom det nu hunnit bli dags för husets hundars promenad igen (ni vet ju hur det går om jag slarvar med promenaderna) så var det bara vänta med att undersöka Tiny tills promenaderna var avverkade. Tiny kissade säkert 15 gånger på tio minuterna och mina misstankar om att allt inte stod bra till förstärktes förstås. Så fort vi kom innanför dörren gick jag för att hämta febertermometern och under den tiden hade Tiny kissat ytterligare några blodblandade små pölar. Livmoderinflammation!!! Samtidigt som jag konstaterade att Tinys temp var 39,6 (d.v.s. oroväckande högt) insåg jag att Calle hade bilen och att jag måste få tag på någon som kunde köra oss de tre milen till veterinärstationen. Plus någon som kunde vara hemma hos alla valparna...Det är nästan bara när man behöver sin bil akut, som den av olika anledningar inte finns tillgänglig. I alla fall så uppfattade jag det på det viset alltmedan jag försökte mig på djupandningens ädla konst en kort stund. Fråga mig inte vad jag åkallade under denna djupandningsession, men plötsligt så körde Tinys matte (tillika min mamma) upp på gården i sin fullt fungerande Forrrd. Det visade sig att Barbro (som hon heter) av en ren händelse tagit 'ledigt' sista timmarna från jobbet för att hälsa på valparna och sina hundar (som jag passar månd-tors). Barbro, som är plikttrogenheten personifierad, måste ha kännt på sig hur mycket jag och Tiny behövde henne - något annan orsak kan iaf inte jag finna...Telefonen igen! Denna gången hade jag inte samma tur med kommunikationen (för det är tur det handlar om!) och efter att ha upprepat veterinärens nummret ca 150 gånger utan att komma längre än till telefonsvararen (hur irriterad kan man bli på en inspelad röst tror ni...?) så beslutade vi oss för att medan Barbro och Tiny åkte mot veterinären skulle jag försöka nå dem och underrätta om Tinys ankomst. Det kan förstås uppfattas som självsvåldigt men det finns ingen tid att förlora när man misstänker livmoderinflammation! Eftersom jag lämnat ett meddelande på veterinärens svarare och där bett dem att ringa mig omgående, var jag hänvisad till mobiltelefonen. Mobiltelefonen som blev varmare och varmare för varje gång jag ringde - till slut var den nästan glödande och jag vågar inte ens tänka på all den strålning som skickades rakt in i min hjärna under den halvtimmen jag höll på...Strax före Tinys beräknade ankomst till veterinärstationen ringde veterinären och ansåg att Tiny behövde komma akut. Och det kan man ju säga att hon gjorde ;-)

Medan jag tuggade på naglarna och torkade pölar efter Tiny så konstaterades det att hon mycket riktigt hade akut livmoderinflammation, men eftersom hon fyller 13 nästa gång ville man förstås inte operera. Istället fick hon en ordentlig penicillininjektion och recept på tabletter som ska ätas under en lång period. Mycket bättre än operation tycker Tiny som uppskattar 'paketet' (kokt skinka el. likn) som tabletten är inlindad i.

Det var en faslig tur att våren passade på att komma till Ekeberg på allvar just igår. Citronfjärilar, nyckelpigor och krokus i överflöd övervinner de flesta katastroflägen och dagen slutade trots allt väldigt bra. Foxys 11 valpar fyllde 12 dagar igår och gissa om ögonen hade börjat öppnas ;-) Nu är det dags att fotografera igen!