Tillbaka till verkligheten

Så var man då tillbaka i vardagsbestyren efter drygt en veckas valpledighet. Valpledigheten går för min del ut på att 'pensionatsvikarien' tar hand om våra gäster på hundpensionatet morgon och kväll medan jag helhjärtat har kunnat ägna mig åt valpmammorna och deras sammanlagt 19 valpar. Plus husets övriga vuxna hundar förstås ;-)

Men igår så var den då över och jag landade tämligen abrupt i verkligheten utanför valplådornas trygga och lugna sfär...
Morgonen började helt ok, om man bortser ifrån att gamla Tom, som blivit allvarligt magsjuk igen, kaskadspydde en halv skål med nyss drucket vatten över halva vardagsrumsgolvet...Något försenad avverkade jag morgonrutinerna på hundpensionatet och det kändes riktigt befriande att engagera sig i något annat än våra egna hundar - även om det bara varade i ett par timmar, och även om sysslorna i stort sett är de samma som med de egna hundarna...Omväxling lär som bekant förnöja och även om hundpensionatet bara ligger 20 meter från huset så är det trots allt en annan miljö.

Så fort jag var färdig med pensionatet och de egna hundarnas rastningsrundor satte jag mig optimistiskt vid telefonen och påbörjade, det ibland tröstlösa, ringandet till veterinären. Denna gången kom jag dock fram redan efter, ett i sammanhanget, oansenligt antal försök och kunde framföra min oro över Tom + lite annat som man alltid kan passa på att avhandla när man äntligen får veterinären på tråden. Veterinären visade stort medlidande och lämnade beskedet att vi kunde ringa precis när som helst, d.v.s. när Tom bestämt sig för att han inte ens orkar äta lammkött längre är vi välkomna...Det finns tydligen ingen magisk elexir som får gamla magra gubbar att piggna till och vi har med stor sorg i hjärtat börjat inse att Toms dagar eller i bästa fall veckor är räknade. Om det inte sker ett under. Men sådana tror vi inte mycket på i dessa sammanhang...Men så länge han står på benen, kissar och bajsar där han ska och flirtar med sin löpande kullsyster, så är det klart att han ska hänga med ;-)

Under tiden jag samspråkade med veterinären hade en av hundarna gjort 'number two' på vardagsrumsgolvet och det var åter dags för en stunds rengöring...Jag skulle vilja påstå att jag känner mitt vardagsrumsgolv som om vore det min egen ficka! Det har den senaste tiden funnits gott om tillfällen att skåda golvet och varenda ådring, knagg och skada i ekgolvet är välbekant för mig. Inte för att jag har någon större nytta av det - det kommer mest på köpet s.a.s.
Våra vuxna hundar är i vanliga fall givetvis rumsrena och gör endast i undantagsfall ifrån sig inomhus. Å andra sidan skulle jag vilja påstå att om man trycker i sin digivande tik nästan 2 kg färskfoder per dygn så framkallar all denna mat ibland det undantagsfall som jag tidigare nämde...Måste bli mer påpasslig alltså!!

Nåväl - det hade nu blivit dags för hundlunch och förutom att jag lyckades med konststycket att ösa en hel skål med färskfoder över halva mig och halva Foxy (man ska inte balansera runt med 7-9 välfyllda matskålar om man inte också är beredd att få hela eller delar av maten över sig och/eller sin omgivning...) så gick allt bra och t.o.m. Tom petade i sig lite finmalt nötfärs.
Efter hundlunchen brukar det vara dags för mig att äta frukost och läsa lokalblaskan och jag satte mig bekvämt tillrätta vid köksbordet. Innan jag ens tagit första sleven av mina flingor avbröts jag av det välbekanta ljudet av en ulkande hund...Medan mina vetekuddar låg och blev 'soggiga' i mjölken, som vi säger här, rengjorde jag golvet - denna gången hallgolvet - efter Toms kullsyster Tiny som istället för att äta upp sin mat, hade spytt galla - typ... Tiny brukar inte kräka och hon brukar dessutom ha väldigt bra aptit...Varningsflaggorna började vifta men eftersom det nu hunnit bli dags för husets hundars promenad igen (ni vet ju hur det går om jag slarvar med promenaderna) så var det bara vänta med att undersöka Tiny tills promenaderna var avverkade. Tiny kissade säkert 15 gånger på tio minuterna och mina misstankar om att allt inte stod bra till förstärktes förstås. Så fort vi kom innanför dörren gick jag för att hämta febertermometern och under den tiden hade Tiny kissat ytterligare några blodblandade små pölar. Livmoderinflammation!!! Samtidigt som jag konstaterade att Tinys temp var 39,6 (d.v.s. oroväckande högt) insåg jag att Calle hade bilen och att jag måste få tag på någon som kunde köra oss de tre milen till veterinärstationen. Plus någon som kunde vara hemma hos alla valparna...Det är nästan bara när man behöver sin bil akut, som den av olika anledningar inte finns tillgänglig. I alla fall så uppfattade jag det på det viset alltmedan jag försökte mig på djupandningens ädla konst en kort stund. Fråga mig inte vad jag åkallade under denna djupandningsession, men plötsligt så körde Tinys matte (tillika min mamma) upp på gården i sin fullt fungerande Forrrd. Det visade sig att Barbro (som hon heter) av en ren händelse tagit 'ledigt' sista timmarna från jobbet för att hälsa på valparna och sina hundar (som jag passar månd-tors). Barbro, som är plikttrogenheten personifierad, måste ha kännt på sig hur mycket jag och Tiny behövde henne - något annan orsak kan iaf inte jag finna...Telefonen igen! Denna gången hade jag inte samma tur med kommunikationen (för det är tur det handlar om!) och efter att ha upprepat veterinärens nummret ca 150 gånger utan att komma längre än till telefonsvararen (hur irriterad kan man bli på en inspelad röst tror ni...?) så beslutade vi oss för att medan Barbro och Tiny åkte mot veterinären skulle jag försöka nå dem och underrätta om Tinys ankomst. Det kan förstås uppfattas som självsvåldigt men det finns ingen tid att förlora när man misstänker livmoderinflammation! Eftersom jag lämnat ett meddelande på veterinärens svarare och där bett dem att ringa mig omgående, var jag hänvisad till mobiltelefonen. Mobiltelefonen som blev varmare och varmare för varje gång jag ringde - till slut var den nästan glödande och jag vågar inte ens tänka på all den strålning som skickades rakt in i min hjärna under den halvtimmen jag höll på...Strax före Tinys beräknade ankomst till veterinärstationen ringde veterinären och ansåg att Tiny behövde komma akut. Och det kan man ju säga att hon gjorde ;-)

Medan jag tuggade på naglarna och torkade pölar efter Tiny så konstaterades det att hon mycket riktigt hade akut livmoderinflammation, men eftersom hon fyller 13 nästa gång ville man förstås inte operera. Istället fick hon en ordentlig penicillininjektion och recept på tabletter som ska ätas under en lång period. Mycket bättre än operation tycker Tiny som uppskattar 'paketet' (kokt skinka el. likn) som tabletten är inlindad i.

Det var en faslig tur att våren passade på att komma till Ekeberg på allvar just igår. Citronfjärilar, nyckelpigor och krokus i överflöd övervinner de flesta katastroflägen och dagen slutade trots allt väldigt bra. Foxys 11 valpar fyllde 12 dagar igår och gissa om ögonen hade börjat öppnas ;-) Nu är det dags att fotografera igen!

Tankar mellan valplådaorna

Ännu så länge lyser friden över de båda valplyorna och jag är medveten om att det bara är en tidsfråga innan de små liven kommer att uppta all min tid , d.v.s. inte bara den s.k. fritiden.
Personligen har jag per definition inte längre någon sådan. Fritid alltså. Eller så är det det enda jag har...Det som jag tidigare ansåg vara fritid (gå på puben, unna sig sovmorgon, umgås med vänner 'live' (inte bara via mail) m.m.) upphörde i samband med att vi 'plötsligt' hade hade fyra egna hundar i huset och fyra nybyggda platser på pensionatet.
Det tog mig några frustrerade år att inse att det helt enkelt inte existerar någon ev. gräns mellan jobb och fritid för min del, vilket förstås har både sina för- och nackdelar. Fördelen är bl. a. att man bestämmer över sin egen tid, vilket i min värld innebär att hundarna, både de nuvarande 26 egna och de upp till 9 hundgästerna på pensionatet, är de som i slutändan bestämmer hur min dag ska se ut - ibland in i minsta detalj...Nackdelen å andra sidan är att man aldrig slutar jobbet för dagen eftersom man ansvarar för massor med hundars väl och ve även efter klockan 17.00.
Ni förstår väl själva hur svårt jag har det antar jag...;-)

Från det ena till det andra så har Meg och Foxy börjat återuppta vissa av sina gamla, väl inarbetade vanor. Särskilt de vanorna som aktiveras inför och under hundrundan...Då går det mesta ut på att komma först ut genom ytterdörren och i samma sekund som jag påbörjar själva ordet, va....(som i varsågod), så rusar först Meg ut, tätt följd av Foxy. Så fort båda är utanför dörren så tar en uppsjö av väl inarbetade ritualer över som i all korthet går ut på att Meg hoppar på Foxy och biter henne i ryggpälsen eller i svansen. Efter det jagar Foxy efter Meg genom grindhålet och en vild, men ganska vänligt sinnad jakt utförs kors och tvärs i hundrundan. Plötsligt tröttnar Meg - jag misstänker att Foxy kan upplevas som lite 'stötig' i längden - och går resten av rundan tillsammans med mig. Alltmedan Foxy gör små framstötar och hoppas på ännu en jakt ;-)
På det viset går det nästan alltid till när just den sammansättningen av hundar går ut utan resten av flocken. Med tanke på att vi har sju vuxna hundar blir det en faslig massa möjliga kombinationer som i sin tur yttrar sig på helt olika vis beroende på vilka hundar som ingår just då. Grupperingen skiftar beroende på om vi har någon tik som löper, om vi har någon gammal eller sjuk hund att ta hänsyn till, om vi har halvvuxna valpar, om vi har någon inlånad tik boende i huset eller om vi har lånat ut en av våra hundar till någon behövande kamrat m.fl. anledningar...Jag känner till de grundläggande rutinerna hos de flesta av våra hundkombinationerna, trots det slutar man förstås aldrig att förundras över beteende som ibland förefaller tämligen obegripliga för oss oinvigda tvåbeningar...

Projektet i hamn!

Så var vi då klara... Klockan 23 igår kväll kom det första gnyet från Meg - äntligen en krystvärk! Tempen bottnade ut vid 19-tiden dagen innan och sen åkte den berg-och-dalbana uppåt hela natten och hela nästa dag, men vid 17-tiden var hon uppe i 38 igen. Nu hade nedräkningen börjat.

Exakt 6 timmar senare kom så krystet. Ännu en halvtimme senare knep Meg ihop ögonen och stånkade till. En gång, pust pust, en gång till, pust pust och ÅHEJ! Så reste hon sig, snodde runt ett varv och där var den! En svart tjej som det var full fart på från första ögonblicket. Fin och stor och blank - Meg gav sig genast hän åt valpvård som om aldrig gjort annat. Hon hann knappt bli klar med den så kom nästa, bara tio minuter senare. En svart pojk den gången - vi tittade lite nervöst på varandra Sussie och jag - det ligger redan nio gossar i den andra lådan... :-). Sen kom emellertid Meg in i en rytm och levererade 5 tikar på raken, både bruna och svarta. Sisådär 40 minuter mellan varje, men sen var det slut. Ja, det var i lla fall vad vi intalade oss, men medan vi som bäst förberedde oss på att gå till vila så kom det visst en eftersläntrare - en stor brun hane som artigt släppt ut sina systrar först.

NU var det klart - det visade Meg genom att prompt samla ihop ungarna i en hög vid magen och somna som en stock. Vi satt ändå uppe en god stund och pratade och gratulerade varandra till en väl avlöpt helg utan en enda liten komplikation. Vilka duktiga förstföderskor de har varit! Fast man känner sig som att man precis kommit hem från en lång utlandsresa - det ska bli skönt att kura ihop sig en stund med en filt, en bok och en liten smutt årgångswhisky.

Snart dags för Meg...

Megs tempkurva har gått stadigt neråt under dagen och klockan 19.00 hade hon 37,2...Det är alltså snart dags för valpning nummer två ;-)
Calle och jag är fullt beredda för en mer eller mindre vaken natt och ska bara äta lite ugnsbakad lax innan vi ger Meg vår odelade uppmärksamhet.
Håll tummarna för att allt går bra!!

Laget är intakt

Nu har friden lagt sig på 'vinden'. Foxys elva valpar har snart hunnit bli ett helt dygn och börjar få lite koll på det här med lokaliseringen...Istället för att börja gny så snart de kommer några cm 'vilse' i lådan, tar de nu itu med problematiken utan gnissel. Är man frusen eller hungrig så kravlar man sig i riktning mot sin mat- och värmekälla, d.v.s. mamma Foxy. Är man svettig och proppmätt, så kravlar man utom räckhåll en stund, eller nöjer sig med värmen från första bästa syskonklump man råkar stöta på. Är valpen fortfarande det minsta frusen så borrar den sig målmedvetet neråt i syskonhögen - målet verkar vara att komma underst - och väcker därigenom sina syskon som nu är hungriga efter sin vilostund och börjar söka sig mot mat- och värmekällan...Eftersom valpen blir både hungrig, trött och nödig av att kravla runt är det snart dags att söka sig tillbaka till mamman (och de tio syskon...) för en stunds vila och ungefär på det viset förflyter dagarna ;-) Det finns inte så mycket att göra när man varken kan se, höra eller gå, men tiden går snabbt och det är lika bra att njuta av lugnet så länge det varar.
Foxy verkar mycket nöjd med sin nya mammaroll och har lämnat lådan sammanlagt ett par minuter sedan valparna föddes. Det är under dessa minuter man ska hinna byta underlag och tidningar och inspektera och väga valparna...Ventapad- och tidningsbytet har vi hunnit med men vägningen får nog vänta ett tag - det är alldeles för tidsödslande (och stressfullt för mamman) att väga 11 valpar och anteckna 11 valpvikter. Hur ska man sedan veta vilken av valparna som vägde hur mycket, när man knappast har koll på vilka valpar som har vilket kön...;-) Vi kommer förstås att lära känna våra valpar väldigt väl under deras första åtta veckor, men just nu känns det inte så viktigt med individkontakten. Nu är det laganda som gäller och vad jag kan se på valparna så verkar den fungera utmärkt ;-)
I en kull med elva valpar finns det oftast ingen valp som är exeptionellt stor - det säger sig nästan själv...Däremot är det fullt naturligt att det föds valpar som p.g.a. sin placering i livmodern har haft sämre näringstillförsel och därför är märkbart mindre än sina syskon vid födseln. Dessa valpar brukar ha vuxit ikapp sina syskon när det är dags för leverans och vid vuxen ålder kan samma valp dessutom mycket väl ha vuxit förbi samtliga kullsyskon och stoltsera som 'störst i kullen' ;-)

Foxys valpar är jämna i både storlek och teckning och det kommer att ta ett par dagar innan man utrönat vem som är vem...Några är förstås redan lättidentifierade, t. ex. 'den största bruna hanen', 'den svarta hanen med svart ansikte', 'den minsta svarta hanen' och ev. 'tiken med bredast krage' (vilket förutsätter att jag först könsbestämmer valpen eftersom ett par av bröderna har samma teckning ;-) Men sedan är det sju valpar kvar...Ett överkomligt problem som jag med glädje ska ta mig an!

Meg går fortfarande omkring och ser ut som en stor aubergin (till skillnad från Foxy som mer liknade en välfylld, ovanligt gullig fästing strax före valpningen). Hon pustar och stånkar mer än vanligt och aptiten har blivit sämre, men f.ö. mår hon utmärkt. Tempen vinglar fram och tillbaka och vi väntar med spänning på att den ska sjunka ordentligt för att sedan stiga inför valpningen. Inom ett dygn kanske...;-)

Ett helt fotbollslag...

klockan 10.00 idag hade Foxys temp återgått till normalläge. Klockan 12.00 föddes hennes första valp och klockan 19.15 var hon färdig. Allt har gått strålande - Foxy har verkligen varit underbar och hade helt klart för sig vad saken handlade om redan från början.
Nu ligger mor och barn och sover lugn i sin lya. På bilden syns bara ett fåtal av den stora syskonskaran vilket inte är så konstigt med tanke på att de är elva stycken...;-) Ett helt fotbollslag, som sagt!

Jag återkommer med mer detaljer om Foxys och Bellmans valpar imorgon.