Wow - vilken helg!

Precis som rubriken antyder så har vi haft en strålande helg. Inte bara vädermässigt (högsommarvärme hela helgen!) utan också, eller framför allt, vad gäller roliga och utvecklande aktiviteter i mycket goda vänners lag :-)
När resten av veckan mest består i att avverka telefonsamtal, bevaka och bjuda på egna hus, medverka på avtalade möte och allt annat tjafs man tydligen måste gå igenom vid en skilsmässa, blir en riktigt bra helg extra tydlig och verkar som en vitamininjektion inför kommande veckas ganska pressade schema.

Stort tack till Sara som lugnt och säkert fick lördagens samtliga fem deltagande briarder att både tända på vallning och, som grädde på moset, erhålla varsitt godkänt (dock inofficiellt) VA-test :-) Gissa om folk var nöjda! Och om Sara var trött...

Idag söndag, har det blivit mer gjort än på mycket länge... Både 'hundrundan' och en av fårhagarna har utbrytningssäkrats vilket betyder att man nu med gott samvete både kan släppa pensionatsgästerna lösa (jag talar om de fybenta :-)) och låta valltackorna flytta från sin trista vinterhage till en sommargrön idyll.

Även tackflocken och deras lamm har fått byta hage under dagen. Ett projekt som kräver sin planering - om man inte chansar och hoppas på det bästa (oftast med resulatat att det hela tar längre tid än nödvändigt och dessutom stressar både tackor och lamm mer än nödvändigt). Medan Kylie snyggt och sansat samlade ihop flocken åt Sara så stod Marlene med Meg och Foxy och spärrade fårens enda möjliga flyktväg. Jag var grindvakt och hade som uppgift att vid behov öppna när flocken var samlad och färdig att gå ut från hagen...Utan att gå in på detaljer erkänner jag villigt att min tajming med grinden nog inte var den bästa och kanske Kylie var liiiite olydig men efter viss förvirring från tackornas sida blev resultatet bra. Alla tackor och lamm helskinnade och vid gott mod i rätt hage - det är väl bästa betyget för en fårförflyttning :-)

Dagens vallningsträning var rena fröjden att se och självförtroendet och därmed framstegen hos framförallt förarna är klart märkbar. Det tar ett tag för de flesta mänskliga hjärnor att inse hur kommandona 'höger' respektive 'vänster' fungerar inom vallningen. Att dessa väl förankrade begrepp plötsligt inte är självklara längre kan de flesta, som fortfarande kommer ihåg hur det var 'i början', intyga. Men plötsligt, när man minst anar det, så faller poletten på plats och man har med ens ingen förståelse för eller överseende med de tidigare riktningssvårigheterna . Bara så att du vet Lena :-)
När man som förare har förstått vidden av 'höger' och 'vänster' börjar man komplettera hand- och armsignaler med dessa kommando - helst utan att blanda ihop begreppen alltför ofta. Även om en tänd hund är oerhört förlåtande och lika gärna tar saken i egna händer (d.v.s. den utför arbetet på rätt sätt trots att föraren ger fel kommando), riskerar man att till slut att, efter tillräckligt många misstag, hamna i en förtroende kris som kan vara svår att ta sig ur. Det försöker vi undvika.
Vissa har börjat fundera över hur det skulle kännas att valla 'framlänges', d.v.s. att slippa gå baklänges framför fårflocken, ständigt beredd att stanna hunden eller gå genom flocken för att möta/mota den. Förr eller senare, beroende på antalet vurpor eller i bästa fall hundens goda lydnad, känner man att nu är det dags att lita tillräckligt på hunden för att våga vända sig om och följa färdriktningen istället för att snubbla runt baklänges utan något direkt mål. Så fort man har vant sig vid framlängesvallning känns det som att ett stort steg har tagits och man vill helt enkelt inte sluta valla. Eller hur Susanne :-) Då är det dags att köpa en till...

Nästa vecka träffas vi på lördag! Både nya och 'gamla' söndagsvallare hälsas välkomna.

Sussie.

Ja, det är som vanligt ett tag sedan jag skrev... Men nu flödar den positiva energin (för att använda ett populärt uttryck) och både skrivarlusten och min positiva inställning till livets väsentligheter har åter fått ett fast grepp om mig :-)

För att göra en ganska patetisk historia kort och utan att gå närmare in på smaskiga detaljer varför, kan jag meddela att vår lilla vallningsträningsgrupp idag tränade utan auktoriserad instruktör för första gången på mycket länge och det var med stor förväntan och lite skräckblandad förtjusning vi samlades i köket för en stunds taktiksnack inför vallningen. Medan vi som gillar att prata planerade dagens träningspass tog Sara och hennes Kylie tag i den mer praktiska delen som i korthet innebär att hämta vallningstackorna från vinterhagen, ta dem över gårdsplanen och vidare ner till och in i rundfållan - helst utan att de smiter till sina mammor/mostrar/fastrar/mormödrar m.m. som befinner sig i en angränsande hage för att lamma i frid. Helst också utan att låta sig uppröras för mycket av Grimm och Foxy, som jag oftast har glömt att ta inomhus i förebyggande syfte och som i sådana fall förstås gärna passar på att utöva sina mer otuktade vallanlag från insidan av hundhagen. Idag fungerade allt utan oplanerade incidenter - fåren är oftast tålmodiga och Sara är alltid sansad och förutseende(åtminstone i dessa sammanhang :-) vilket förstås är de bästa förutsättningar för lyckad fårförflyttning med hjälp av vallhund. Vi valde att träna i rundfållan eftersom man där har större möjlighet att kontrollera sig själv och hinna tänka på positionering m.m. - utan att ge hund och får samma möjlighet att försvinna i fjärran som om man befann sig på 'öppet fält'. Det är förstås särskilt viktigt att 'blåbären' får tillfälle att under kontrollerade former uppleva och lära sig förstå hur de egna rörelserna får hunden att flytta fåren i en bestämd riktning istället för att halvt desperat försöka springa ikapp och helst förbi fårflocken, för att hamna 'rätt', vilket ofta sker när saker och ting händer i för rask takt...Jag och Foxy gjorde vårt bästa för att demonstrera hur man 'promenerar' med fåren, d.v.s. klassisk förförflyttning med föraren i täten, tätt följd av fårflock och med en hund som 'balancerar' riktningen på lagom avstånd bakom flocken. Vad som är lagom avstånd märker man bäst på fårens reaktion - om de springer förbi föraren så går hunden för nära och bör öka sitt avstånd!
Foxy var positiv och glad och gjorde det hon skulle tills en av tackorna tyckte att hon blev lite för påträngande. Tackan, som f.ö. redan gjort sig känd som en bråkmakerska som gärna utmanar hundar som inte sköter sig enligt hennes önskan, och hundar som har för lite 'tryck' för att ge övertygande motstånd, vände sig mot Foxy och intog 'hotpositionläget' (vilket i korthet innebär att fåret stannar och vänder sig mot hunden med sänkt huvud - färdig att stångas om det skulle behövas). I Foxys fall handlar det nog om lite för mycket fart och lite för lite 'tryck' men istället för att låta henne 'tjabba' med tackan och riskera att hon (Foxy) tröttnar, bytte vi taktik och löste istället problemet genom att hänsynsfullt välja en annan, bättre placerad och vänligare inställd tacka för att få igång flocken och därmed även bråkmakerskan som trots allt inte vill bli lämnad utanför...Ibland är det bra att ha en större hjärna än ett får!
Lena och hennes mycket tända och heta Hira, snart 10 månader, har aldrig tränat utan medföljande instruktör men efter 5 minuter tillsammans med Sara så hade både Lena och Hira fattat vitsen och tränade sedan målmedvetet drivning längs staketet, med stopp och riktningsbyte i ytterligare fem minuter - sedan verkade t.o.m. Hira i behov av en liten paus :-) Andra passet gick kanonbra och avslutades med ett 'perfekt' stopp i balans och vi i publiken applåderade spontant. Det borde man föresten göra lite oftare...
Även hos övriga deltagare gick det upp både ett och två ljus under eftermiddagen och vi tackar Sara för hennes trygga och positiva vägledning i runfållan. Alla var upprymda och nöjda med vallningsträningen vilket förstås känns jättebra och vi kommer att fortsätta våra 'lärarlösa' lektioner och hälsar nya och gamla vallningskompisar välkomna lediga söndagseftermiddagar under våren och sommaren.

Ha en solig dag!
Hälsningar Sussie.

Utmanad!

Ja, så kom då den oundvikliga dagen då även jag blev utmanad att redovisa några av våra hundars speciella sidor och egenskaper...Själv ser jag det mer som en uppmaning, men skickar samtidigt en tacksam tanke till Venke och Mia (http://www.kennelrettvest.com) som på detta vis ser till att Boomtowns blogg inte begravs i glömska ;-)

Regler:
Varje hund som utmanas ska få sina 6 mest speciella och personliga egenskaper eller händelser beskrivna av sin matte/husse på dennes bloggsida, där också reglerna för 'utmaningen' ska finnas. Därefter är det dags för den utmanade att i sin tur utmana 6 av sina bloggskrivande vänner genom att både utmana dem och informera om utmaningens 'regler' via hälsning i respektives gästböcker. De 'inbjudna' personerna ska sedan namnges i din blogg.
Slut på regler.

För att inte mitt bidrag ska bli oproportiornerligt långt (vilket det blir om våra åtta hundars sex mest speciella egenskaper ska beskrivas...) har jag valt att istället berätta om 1 lite annorlunda egenskap hos sex av våra hundar ;-) Hoppas att det är ok att rationalisera lite!
Hoppas också att det är ok att jag nöjer mig med att utmana 1 person istället för 6. Utmaningen har ju figurerat på webben ett tag och risken att samma bloggskrivare blir utmand från olika håll och kanter börjar därför bli överhängande. Man vill ju inte äventyra eller utsätta sina vänner för alltför hård press ;-)

Jag utmanar härmed Sara med Kylie och Axxa (http://www.hundarnas.se/). Trots att jag är nästan säker på att de inte har någon blogg på sin hemsida...Detta kommer att bli en utmärkt anledning för Sara att lägga upp en egen blogg!! Få människor är så aktiva som Sara med sina hundar och det borde finnas massor av anledningar för henne att börja blogga. Kom igen Sara ;-)

1. Ätstörning?
Allis har en mycket speciell vana som visar hur viktigt det kan vara för vissa individer att allting alltid är som vanligt. Och hur man kan gå tillväga när det inte är som vanligt...Allis äter alltid på samma plats när hon bor hos oss. Inte bara i samma rum - det är minst lika viktigt att matskålen ställs i den osynliga cirkel på mattan där den alltid ska stå för att hon ska få den ro som krävs för att äta.
Ibland misslyckas man av olika anledningar med placeringen (vilket i sig kan tyckas okänsligt med tanke på hur ivrigt hon visar var på mattan hon vill att skålen ska stå) med det resultatet att Allis irrar runt och undrar var hennes matskål tagit vägen, men efter en stund beslutar hon sig alltid för det enda rätta, nämligen att själv bära sin matskål till den exakta platsen. Utan att spilla!
Sedan är det dags att äta ;-)

2. Hemlig vattenpassion!
Spike, vår skotske gosse, har särdeles många roliga egenskaper - däribland sin, för rasen något ovanliga, passion för vatten.
För ca två år sedan lade jag för första gången märke till att Spike var genomblöt och mer eller mindre lerig efter varje 'hundrunda'. Eftersom ingen annan hund var blöt, antog jag att Spike hade hittat en 'egen' lerpöl någonstans på rundan som han passade på att vältra sig i, i tid och otid...Ni som har varit på Ekeberg, har med all säkerhet också gått vår 'hundrunda' och vet då att den är ganska överskådlig. Om det hade funnits en stor lerpöl på rundan så skulle även jag ha upptäckt den förr eller senare, vilket jag alltså inte gjorde. Däremot började jag nogsamt spionera på Spike och upptäckte snart att han varje dag försvann spårlöst efter ca ½ rundan, för att lika snabbt dyka upp igen som gubben i lådan - fast blötare - strax innan vi andra var tillbaka vid grinden. Nu började jag få mina aningar och en vacker dag i maj tog jag Spike på bar gärning när har snabbt krånglade sig genom fårnätet och kastade sig handlöst nerför branterna till Mörrumsån som rinner ca 50 meter nedanför hundrundan. Efter ett snabbt dopp i ån rusade han lika snabbt tillbaka uppför den hiskeliga branten och slingrade sig, hal som en ål, genom nätet och var tillbaka i flocken innan det hunnit gå två minuter. Skickligt ;-) Nu, när han väl är avslöjad, väljer jag oftast att titta bort om jag händelsevis skulle se honom slinka genom nätet. Han kan ju uppenbarligen handskas med situationen!

3. Personlig toalettstil.
Vår Matta (ja, hon heter faktiskt så) är bara 7 ½ månad gammal men har redan utvecklat ett säreget sätt att kissa på som jag aldrig har stött på hos någon hund tidigare. Då bör man betänka att jag driver hundpensionat sedan snart 15 år tillbaka och iomd har sett ett imponerande antal kissande hundar genom åren. Dock ingen som ens kommer i närheten av Mattas sätt...;-) När hon är nödig hukar hon sig till att börja med på samma sätt som de flesta andra tikar, men sedan slutar alla likheter...Istället för att hukande sitta kvar med alla tassar väl förankrade i marken, börjar hon cirkulera med bakdelen åt ena hållet tills hennes fysiska förutsättningar förbjuder mer böjning av kroppen. Framtassarna stannar i stort sett där de sattes från början och det hela ser ut som en hemsnickrad tolkning av hästens framdelsvändning - en välbekant övning hos alla nuvarande eller f.d. hästfrälsta. Vid det laget ser hon ut som ett C som nästan går ihop i ett O och ställningen ser allt annat än bekväm ut. Men det blir bra spridning ;-)

4. Mimande hund.
Grimm har ett underfundigt sätt att skälla på. Förutom att han gärna sitter ner och kastar huvudet bakåt i en kraftfull swing mot himlen när han skäller, börjar han hela processen med att enbart mima en serie skall. Sittandes, med bakåtkastat huvud och glappande mun - utan att det hörs ett ljud...Efter en oftast alltför liten stund normaliseras Grimm och mimandet byts då ut mot regelrätta skall.

5. Okontrollerbart ackompanjemang.
Mocca är den mest behagliga och mysiga beardis man kan tänk sig och tillhör inte sorten som bråkar och härjar i onödan. Men - det finns ett ljud som triggar igång Mocca så till den milda grad att hon själv verkar överraskad varje gång det inträffar. Det spelar ingen roll om hon sover djupsömn eller är helhjärtat engagerad i något av sina övriga intresse - när Glassbilens ljuva musik spelar avbryter hon all verksamhet och börjar omedelbart ackompanjera...Lite rossligt till en början men efter hand alltmer klingande. Och högt! De gånger Glassbilen stannar extra länge i grannskapet hinner Mocca bli helt betagen och som uppslukad av den, i mitt tycke, ganska mediokra melodin. Vi andra håller för öronen och hoppas att det lokala glassbehovet snart är täckt ;-)

6. Sist, men också minst!
Vår nuvarande valp Flynn, 5 månader, har ett drevskall som borde göra vilken drever som helst grön av avund...Som tur är så driver han varken rådjur eller tackor utan sparar istället all sin energi och ljudkraft till hundrundorna, då hans röstresurser får fritt utlopp. Eftersom Flynn är yngst är han också (ännu så länge!) minst i hundflocken och det faktum att inte hänga med i de vuxna hundarnas tempo medför förstås viss frustration för honom. Medan hans ben går som håriga trumpinnar, tjuter han till att börja med rakt ut. Första gångerna jag hörde honom jaga efter de vuxna hundarna fick jag stoppa honom för att försäkra mig om att han inte hade skadat sig...Efter ett 10-tal meters tjutande övergår han till ett regelbundet klingande drevskall som håller i sig ända tills han kommer ifatt sitt 'offer' - som oftast är Matta ;-)
Flynn är redan en riktig baddare på att valla får och vi är förstås ytterst tacksamma så länge han inte blandar ihop koncepten - d.v.s. så länge han inte vallar med hjälp av drevskall!!

Valpfarmor

Det här med att bli valpfarmor är en helt ny grej för mig. En mycket mer omtumlande och engagerande situation än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag har själv fött upp 13 kullar sedan 1994 och har därmed förhållandevis stor erfarenhet av att vara valpmormor med allt vad det innebär av lycka, oro, eufori, förhoppningsfulla valpspekulanter, vakna nätter, valpkiss och massor med pussar från glada valpar m.m. Jag erkänner härmed för alla bloggläsare att min tidigare uppfattning om avelshaneägare, d.v.s. den uppfattningen att de mest sitter med armarna i kors medan vi valpmormödrar runt om i landet sliter i vårt anletes svett, har fått sig en grundläggande revidering den senaste veckan iom Divas valpars födelse...
Glada, goa Diva (Hairdog's That's Me) var på besök hos Grimm tidigare i somras och det var rena nöjet att få lära känna henne. Det tyckte förstås även Grimm som glatt tog sig an rollen som värd och tjejtjusare. I samma sekund som Diva åkte tillbaka till Gävle igen var dock allt engagemang från Grimms sida slut - mitt eget ökade däremot för var dag som gick...Natten till den 8/8 födde Diva 10 svarta, friska och välskapta Grimmbarn! Både mor och samtliga valpar mår bra och frustrationen över att vara så långt borta ifrån dem har mildrats betydligt. Det är ju faktiskt Diva och Lenas valpar - inte mina och Grimms! Inte bara i alla fall ;-)

Ha en bra söndag!

I väntans tider...

Rubriken kan verka något missvisande, men jag kan försäkra alla bloggläsare att vi är helt nöjda med årets 25 valpar och har inga nya valpplaner förrän nästa år. Den som går i väntans tider denna gången är Grimm och hans senaste 'date' Diva som väntar valpar i princip vilken sekund som helst...Grimm är, som förväntat, helt aningslös och har inte den minsta känsla för att han snart kommer att bli far till sin andra kull utan koncentrerar sig just nu helhjärtat på att flirta med Foxy som kommer att börja löpa inom en snar framtid.
Istället är det jag, Grimm-matte, som har tagit på mig den oro som jag för några dagar sedan inbillade mig var förbehållen blivande pappor...Min puls och min mest irrationella sida har ökat i takt med rapporterna om Divas tillstånd. När tempsänkningen startade och jag inte ens lyckades fokusera mig på Stig Larssons senaste (och tyvärr sista) deckarhistoria insåg jag att jag försatt mig i en situation, nästan lika gastkramande spännande som den, när man själv vakar över sin valpande tik...Skillnaden är 'bara' att man är miltals ifrån händelsernas centrum - ett faktum som känns både frustrerande och hjälplöst just nu...

Presentation av Debbie, godk. vallh. pr. Boomtown Great Sensation.

Debbie föddes den 25/10 1995 i en kull bestående av 10 överlevande valpar. P.g.a. vår dåvarande ringa erfarenhet av hunduppfödning (det var vår 2:a kull) och med tanke på att de tio valparna p.g.a årstiden dessutom tillbringade mestadelen av sin tid i köksregionerna, upplevde vi och alla andra inblandade denna perioden som tämligen 'intensiv'. Jag glömmer t.ex. aldrig Julafton 1995... Den firades i vanlig ordning tillsammans med släkt och vänner i vårt, i vanliga fall ganska rymliga kök. Denna julen delade vi emellertid köket med tio stycken glada och energiska 7½ veckorsvalpar med allt vad det innebär, och inget blev egentligen sig riktigt likt den julen ;-) Men den dråpliga historien får jag betätta en annan gång...
När Debbie och hennes syskon föddes var vi övertygade om att vi aldrig mer skulle få uppleva en så stor kull igen och valparnas registreringsnamn fick därför tema som indikerade på storhet, stor mängd m.m. Ingen kunde ens i sin vildaste fantasi ana att Debbie tolv år senare skulle bli mormorsmor till elva friska och fina valpar...;-)

Debbie är den mest seriösa bearded collie man kan tänka sig och har alltid genomfört sina uppgifter med djupaste allvar. Hon har inget överseende med hundar som 'tar livet med en klackspark' - det visar hon tydligt när tillfälle ges! Gudarna ska veta att jag de första åren gjorde mitt bästa för att locka fram åtminstone lite skojfriskhet och leklust hos henne - men det var som förgjort...När hon och jag gick på valpkurs i Karlshamns Hundungdoms regi var Debbie ungefär lika intresserad av att leka med de andra valparna, som hon var av att leka med mig - d.v.s. inte intresserad alls! Det enda som hände var att hon blev lite illa berörd över mitt, i hennes ögon fjantiga och opassande beteende...
Debbies oförmåga att 'spralla' och busa har förstås vållat både henne och hennes omgivning vissa problem genom åren och vissa situationer har ibland urartat totalt, framför allt när hon var yngre och hade svårare att tygla sina känslor. Den situation jag närmast tänker på är när Debbie för många år sedan skrämde en dansk fiskare på flykten, jagade ikapp samme danska fiskare och avslutade det hela med att nypa fiskaren i benet så att hans jättedyra 'stövelbyxor' gick sönder. Medan Debbie triumferade efter väl förättat verk, fick hennes husse söka upp fiskaren för att försöka förklara och ursäkta sin hunds mycket ohyffsade beteende. För att göra en lång historia kort så slutade incidenten med att vi slapp ersätta 4000-kronorsbyxorna. Dessutom fick husse några danska öl med sig hem ;-)

Trots Debbies brist på humor så har det mesta i hennes värld blivit bättre och mer 'avrundat' med åren. Nuförtiden tar hon sig inte alls på lika stort allvar längre och har t.o.m. tillåtit sig att leka lite stelt och ovant med sina små barnbarn och barnbarnsbarn. Hon är inte heller lika snabb på att uppfostra och lägga sig i andra hundars agenda längre, men ve den hund som vågar invitera till lek eller försöker charma sig till hennes märgben...

Debbie har pensionerats från det dagliga arbetet med våra får men eftersom hon fortfarande är frisk i både knopp och kropp, ställer hon utan tvekan och lika seriös som alltid upp när hon behövs ;-) Hon visade sin överlägsenhet över vår 2:a vallhund (inget namn nämnt...) så sent som förra sommaren då hon på ett mycket övertygande sätt lät förstå vem som fortfarande är vallhund nummer ett!! Men den historien tar vi också en annan gång...

Debbie är mamma till två valpkullar med sammanlagt 17 valpar. 10 av hennes avkommor har genomfört godkänt VA-test och 8 stycken har genomfört MH-beskrivning med godkänt skottprov.
Flera av hennes valpar har blivit Svenska Mästare i fårvallning för bearded collie och vunnit övriga medaljplatser vid samtliga SM-arrangemang sedan år 2000. Vår förhoppning är förstås att Debbies fina djurkänsla, hennes oerhörda förmåga att fokusera på sin uppgift och hennes samarbetsvilja ska fortsätta att leva vidare genom hennes fantastiska barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Debbie är, liksom Tom, en av sammanlagt 8 bearded collie i Sverige som innehar den svåråtkomliga och högt eftertraktade titeln 'godkänt vallhundsprov' (godk. vallh. pr.). 2002 vann hon SM i fårvallning för bearded collie och hon har även placerat sig på övrig medaljplats vid ett flertal SM-arrangemang.

Debbie, liksom två av hennes avkommor, innehar SBC:s Allroundbeardisplakett (brons) efter att ha meriterat sig inom områdena vallning, mentalitet och utseende.

Debbie har, trots sin humorbrist, visat oss och många andra vilken fantastisk kapacitet man kan uppleva hos en och samma hund och vi är både glada och tacksamma över att kunna skryta med en sådan komplett stamtik ;-)

Sussie.

Lugnet är återställt

Tänk vilka fina intentioner man kan ha vad gäller bloggskrivande så länge man är ovetande om vad som komma skall...
Vi har varit med om det mest fantastiska man kan tänka sig såsom varande passionerad hunduppfödare - vi har upplevt hur det är att ha två jämngamla kullar samtidigt. Två jämngamla kullar som sammanlagt innehöll 19 underbara valpar. 19 underbara valpar som de första veckorna (då jag fortfarande skrev blogg...)inte gjorde så mycket väsen av sig men som i takt med att de växte visade sig ta hela min tid och lite till i anspråk. Smärtminnet är ju kort och minnet av de ca 3000 högarna och de minst lika många pölarna har redan börjat blekna. Nu saknar man de 19 små pockande, bitande och pussande valparna som kom rusande för att hälsa och umgås så snart man visade sig.
Alla underbara och förväntansfulla valpägare har också varit ett stort plåster på saknadssåren och jag tror mig vara ganska säker på att samtliga valpar verkligen har hittat rätt hem! Vi ser nu fram emot att fullständigt dränkas i valprapporter och de första rapporterna har förstås redan hunnit komma. Samtliga är av god art och precis som vi antog så har våra småttingar nu fullt upp med att utforska sin nya miljö och lära sig hur man bäst duperar sina nya människor ;-)

Vi har nu fyra ljuvliga valpar kvar i huset (varav en fortfarande söker hem) och tillvaron har förstås förändrats dramatiskt både för mig och alla valparna. På mindre än en vecka har valpgänget decimerats med 15 valpar och det är förstås en mer eller mindre chockartad upplevelse för mig. För kvarvarande valpar är det förmodligen en lättnad att slippa trängas överallt och för de redan levererade valparna har det öppnat sig en helt ny värld, färdig att utforskas...Det är värst för mig alltså!

Det är tur att vi har nästa planerade kull inom räckhåll - vi håller tummarna för att det blir ännu en stor och frisk kull!

Ha en bra dag.
Hälsningar Sussie, ej avskräckt men med nya perspektiv ;-)